Allt är lärarnas fel

Och vems är felet? Antagligen lärarnas. De är säkert världens lataste yrkeskategori, terminerna är ju bara en ursäkt för de långa loven. Att de blir utbrända och sjukskrivna är ju bara ytterligare ett bevis för att de är ena riktiga veklingar. Vad gör de av all tid? Det är ju bara några få timmar undervisning i veckan. Nä, sätt dem i arbete. Låt dem undervisa fyrtio timmar i veckan, låt dem arbeta lika mycket som alla andra så skulle de inte ha tid att klaga så mycket.

Dessutom har de fått mastiga löneförhöjningar men inte kunnat prestera bättre resultat. Låt lönen vara avhängig prestationen! Ju högre betyg eleverna har desto mer får läraren i lön. Är inte det ett bra förslag? Vi kan väl tillsätta en kommitté på skolan för att utreda det här så att alla kan få komma med synpunkter och sen diskuterar vi det på skolhuskonferenserna. Sen kan vi omorganisera lite också. Vi måste ju fylla ut arbetstiden. Fast det är klart, om vi löser alla problem under terminen vad ska vi då göra när eleverna har gått hem för sommaren? Vi får hitta en annan fråga att diskutera då antar jag. Kanske kan vi tala om arbetsmiljön någon vecka och sedan kan vi diskutera normer och värderingar - för det är ju skolans uppgift att fostra Sveriges barn. Gud förbjude att de sitter sysslolösa. Lata lärare. Fy fan!

Är det verkligen så här? Är lärare latare än andra? Har våldet och skadegörelsen blivit så mycket värre? Har eleverna sämre kunskaper idag eftersom det finns de som lämnar grundskolan utan betyg?

Ja, vad vet jag? Jag har ju inte jobbat så länge, bara tre år. Men en sak vet jag alldeles säkert och det är att kraven jag ställer på mina elever är mycket högre än dem som ställdes på mig. Önskar ibland att jag hade haft mig själv som lärare. Tänk vad mycket jag hade kunnat då. Folk säger att de beundrar oss i vår yrkesutövning och att vi är värda all heder. På ledarsidorna i tidningarna uttrycks samma sak. Och politikerna slåss om att tycka skolan är viktigast av allt. Människors omdömen grundar sig ofta i att de tror att våra elever är monster som måste hållas i schack så att de inte slår ner varandra, krossar toaletter, slänger ord som inte passar sig i tryck efter flickorna alternativt våldtar dem eller möjligtvis knivhotar oss lärare. Så ser inte verkligheten ut i den skola jag jobbar. Tvärtom är mina elever ofta ambitiösa, trevliga och omtänksamma med en klar och tydlig vilja att förbättra världen. Jag har ett roligt och givande arbete. Sällan har jag tråkigt på jobbet. Men varför talar alla om krisen?

Europas bästa skola skulle vi bli. Men hur ser den ut? Vilket är syftet med skolan? Vad ska eleverna kunna egentligen? Betygskriterierna funderade de på ganska länge men inte blev det bättre för det. Jag var glad när den nya läroplanen kom, den passade med min kunskapssyn. Men kunskapssyn och innehåll är inte samma sak. Kan det vara så enkelt att vi nu har lyft upp saker till ytan som tidigare varit gömda? Visst är det så att det nya betygssystemet inte har förändrat något i sak utan endast tydliggjort problem som alltid har funnits. Alla dessa ettor och tvåor som fanns förr finns inte idag.

Om folk bara visste att det inte är eleverna eller undervisningen som gör mig trött; förbannade vare politiker, skoldebatt, skolledningar och tjänstemän som inte förstår att skolan skulle vara en bra arbetsplats om vi bara fick möjlighet att göra våra jobb. Fler arbetsuppgifter, fler "måsten" dyker upp hela tiden utan att bördan lättas någon annanstans. Budgetnedskärningar, bristen på tydliga mål, oförstående politiker och tjänstemän - ja listan kan göras nästan hur lång som helst. Många tycker synd om oss lärare. Martyrer har vi gått och blivit - den sista utposten, dörrväktarna som desperat försöker mota Kaos i dörren. Kanske är det inte konstigt att lärarhögskolan inte kan fylla sina utbildningsplatser och de som väl börjar där hoppar av. Om alla tror att skolan är en krigszon där allt är tillåtet, där alla samhällets konventioner har upplösts och där alla, även de vuxna, lever med kniven mot strupen så är det inte förvånande att vi möts med, ja, ska vi kalla det medlidande. Jag tycker inte om medlidande. Jag vill respekteras för att jag gör ett gott arbete. Jag är duktig och bra och kräver inget annat än högre lön, färre arbetsuppgifter och kortare arbetstider. Men vi har ju våra sommarlov.

Det är kanske sommarloven som man ska marknadsföra om vi vill ha fler sökande till lärarutbildningarna. Vi kan ju inte locka med höga löner, spännande karriärmöjligheter eller bra arbetsförhållanden. "Man tager vad man haver" känner alla igen. Vi sliter för att göra det bästa av situationen. Vi lyckas ganska bra. Trots alla nedskärningar, bristen på lärare, ett svårare arbetsklimat och elever som i större utsträckning behöver stöd lyckas vi upprätthålla en hög standard på undervisningen. Kanske inte Europas bästa skola men nog är vi ganska bra. Finns det några som ligger i frontlinjen för ny pedagogik, som är så öppna för nya idéer och flexibla som lärarna i Sverige? Jag tror att vi i så fall skulle ha hört det. Vi kan nog slå oss för bröstet utan att vara förmätna. I väntan på bättre tider.

Av Daniel Pavlica 04 jan 2001 17:33