Leksakskungens hus

"- Kör, sa jag, till vänster här framme.
Han tog oss ur den fingrande skaran, följde den ljust grå asfaltvägen en bit och så tog vi oss ner på en grusväg som slingrade sig in genom skogen som var översållad med fritidshus och högt över trädtopparna reste sig ett gigantiskt militärt bevakningstorn.

Vi åkte några kilometer tills vi lät oss hejdas av en Ej obehörig motorfordonskylt.
- Parkera, sa jag. Där borta blir bra.

Max gled in bilen vid ett par granar och stannade och stängde av motorn.
- Var är hon? sa han.
- Är du nervös? sa jag.
Greven därbak skrattade.
- Kom nu, sa han, jag vill träffa Isabella igen. Det ska bli kul. Var det nere vid havet du sa, det ligger väl neråt här då kom!

Vi klev ur bilen och började gå den sandiga lilla vägen ner mot vattnet. Vi såg det glimma därnere. Det var en hel del folk på marsch upp och ner från stranden. Dom som var på väg därifrån var något utschasade tycktes det och barnen var bråkiga och slitiga och griniga och bar på jättelika leksaker som indiantält, lastbilar giganttum, grävskopor av liknande kaliber, dockor som kunde vara storasystrar och nallar goda nog att sluka dom hela.

Nere vid vattnet var det stor sammanslutning. En mycket vacker stång var rest och det spelades fiol och dragspel och sjöngs av två oldboys båda iförda dom obligatoriska folkdräkterna."

De där oldboysen var mer än så. De var Olle och Åke, två äldre bröder som också fanns i verkligheten. De hade vuxit upp och fostrats vid havet utanför Grisslehamn under sommarhalvåren. Där de bodde grannar på fritiden under sina vuxna liv. En av dem arbetade på FOA, den andre hade leksaksaffär - Leksakskungen som Ulf Lundell kallade honom. En man som livet ironiskt nog inte själv skänkte några barn. Trots att han älskade dem över allt annat.

Natten till varje midsommarafton satt de båda bröderna och lagade leksaker som kommit i retur under året. Efter dansen fick barnen i området fiska i en damm som sällan skådats. Nu ville det sig så av någon outgrundlig anledning att en vårdag i slutet av förra seklet skulle jag själv hitta ner till Kvarnsand. Samma väg som Ulf Lundell en gång färdades när han skrev Kyssen i början av 80-talet. Det var också vid den tiden som tankarna, jag borde snarare säga drömmarna, om ett eget hus vid havet började ta form i mitt huvud. Det skulle dröja länge än.

När jag var barn hade vi lantställe på Ljusterö i Stockholms mellanskärgård. Eftersom jag var ett så kallat livligt barn vågade mina föräldrar aldrig köpa sjötomt, utan vårt hus låg på betryggande avstånd från havet, uppe i en skogsglänta. Det var en fantastisk uppväxt ändå, eftersom familjen var tillsammans all sin lediga tid. Men så blev jag som alla andra en tonåring med starka känselspröt. Vid den tidpunkten skaffade en av mina bästa vänners föräldrar ett sommar hus mitt ute på Svartlöga-fjärden, i yttersta havsbandet.

Jag hade aldrig sett något liknande. Kala klippor. Fåglar jag tidigare bara skådat i böcker. Och ett hav som aldrig stillnade. Det skapade outplånliga intryck. Och jag kunde komma på mig själv att sitta i skolan och dagdrömma på vintern och bara längta ut till den där ön, som jag knappt hade några band till.

Åren gick och det började komma egna barn och min längtan ut i naturen stegrades. Det började helt enkelt bli dags att lämna avgaserna och köpa ett eget hus.

Nu är det ju så, det vet alla drömmande fäder, att i en modern familj så råder full demokrati. Eller borde jag kanske säga fullt av kompromissande.

Jag hittade ett fantastiskt hus ute på Tynningö som jag försökte få min Katarina att se storheten i. Det var helt nyrenoverat och sedan övergivet av den förra frun. Katarina såg dessvärre inte bara skönheten i huset, utan lade även märke till öns enda väg som hon skulle gå fram och tillbaka under småbarnsåren. Vilket förmodligen även var anledningen till att det övergivits så hastigt av de förra ägarna.

Det vara bara att lägga ner projektet.

Men jag kunde inte komma över att vi jag varit så
snubblande nära ett hus vid havet. Som många andra småbarnsföräldrar hamnade även vår familj i en trevlig närförort. Jag hamnade till råga på allt i den förort jag själv växt upp i.

Och den där kvävande känslan som en gång fick mig att bryta upp från allt kom tillbaka, med dubbel kraft.

Jag vet inte vad det är som gör närförorter så ansträngande. Det är som om de på något vis drar till sig överpräktighet på samma sätt som sirap attraherar myror. Jag vet heller inte hur många middagar jag genomled med diskussioner om villapriserna som hela tiden steg och ränteläget som hela tiden sjönk. Så jag gjorde mina små attacker i försök att åter igen tala Katarina till rätta.

Det tog sex år. Men så en vinterdag så talade vi med varandra om vad vi verkligen ville med återstoden av våra liv. Och vi var rörande överens om att vi skulle vi göra något nytt efter nästan 20 år tillsammans. Något helt nytt.
Det var då jag lade in stöten.
-Varför inte, blev svaret, bara vi har en lägenhet kvar i stan, så att barnen kan ha kvar sina kompisar, skolan och dagis.

Två månader senare hade jag talangscoutat ett hundratal objekt på Internet, sett ett tjugotal i verkligheten och insett som många andra att det är långt från drömmar till verklighet. Från ett samtal till förändring.

Men så dök det upp ett objekt på Internetbevakningen. Huset låg i Grisslehamn. Av bilderna att döma var det ett mörkt och murrigt stocktimrat hus. Det var en bild som fäste min uppmärksamhet speciellt:

Utsikt från vardagsrummet.

Så en vårlördag kom det sig att jag åkte upp ensam, svängde vänster in på den lilla grusvägen och undrade vad jag höll på med. Det var ju bara granskog överallt. Så kom den där enskilda-väg-skylten. Där öppnade sig allt. Inte en ö så långt ögat nådde och ett resligt hus i slutet av vägen med 30 meter till havskanten. Jag trodde inte mina ögon och bestämde med mäklaren direkt att jag skulle återkomma med min fru påföljande förmiddag.

Det var en fantastisk majmorgon och fram till Norrtälje var stämningen i bilen bra, sedan blev det bara tystare och tystare bredvid mig. Men jag tog det med behärskad oro. Vid Söderbykarl kom det första:
-Det är för långt.
Och mitt lugnande:
-Du har rätt, men vi kan väl titta i alla fall. Och så en lång tystnad.

När vi kom in i Grisslehamn satt Katarina med båda armarna i kors i passagerarsätet. Hon svarade då inte ens på tilltal. Bilen svängde ner den lilla grusvägen för andra gången och jag glömmer aldrig känslan då vi klev ur.

Katarina fick tårar i ögonen när hon såg allt vad hon drömt om: En gräsmatta som övergår i flata solvarma klippor som möter det stora blå havet.

Vi bestämde oss direkt. En månad senare tog vi vårt hus i besittning. Jag glömmer aldrig när jag tog dit barnen för första gången. Det var försommar och solen lyste oss otåligt varma i vår mörka bil. När vi äntligen fram så min son direkt: Pappa, här vill jag bo. Medan min dotter började hämta in stenar från stranden och la dem i små ordnade högar inne i huset.

Plötsligt var livet förändrat. Huset i förorten sålt, en liten lägenhet införskaffad och sakta men säkert gjorde sig vardagen påmind igen.

För min del så blev den högst påtaglig varje gång vi skulle lämna Kvarnsand den första hösten: Jag blev på ett ovanligt dåligt humör. Hela kroppen sa nej, jag vill inte. Så det blev att jag pendlade mer och mer tills jag helt plötsligt insåg att varför inte ta konsekvenserna av beslutet fullt ut. Låt huset få bestämma hur livet skall levas, inte livet bestämma hur ofta du skall leva i huset. Sedan nyår arbetar jag följaktligen i egen regi - måndagar och fredagar är vigda åt skriverier vid havet. Tisdag till torsdag till möten, stress och storstadsliv.

Men den stora förändringen med det här steget är ändå naturupplevelserna. Inte en dag är den andra lik. Våren när isarna lossar och ljuset återvänder med full styrka. Sommarens solvarma klippor och alla människor som "invandrar" från Stockholms hetta. Höststormarna som river och sliter i bryggor och allt annat som kommer i dess väg. Vinterns soluppgångar ur havet rakt utanför köksfönstret. Havsörnen som sakta glider förbi på sin morgonjakt.

Allt det här har blivit som en drog, jag kan inte få nog.

"Läckert litet ställe, sa greven och vi spanade ut över det hela och det var verkligen en snygg liten vik med fin badstrand och så horisonten rakt ut, bruten av ett par mindre skär inne i viken. På udden åt väster låg en större sommarvilla smakfullt placerad med havet som närmste granne. Alldeles nere vid vattnet, inåt viken, låg ett lusthus med uteplats och där var det fest. Udden till höger sträckte sin skog och sina öde klippor långt och disigt ut innan den försvann. Det skränade tärnor och barn och luften var välmatat och mogen av sorl och musik.

Ack ja, det var en värld att längta till för den vilt fiskande populasen, särskilt som man betänker senare framkomna uppgifter som gick ut på att visst var det leksakshandlarn ute på udden som hade ställt till med fiskafänget, tömt lagret i butiken helt enklet, defekta prylar visserligen, han han var kung av Kvarnsand, det var han och på udden hade prinsarna kalas nu och det måste ha känts ljuvt att få hälsa den trängtande populasen, galen i trasiga leksaker, ytterst nådiga, småkryiga, feodalt så det förslog, förbannat svenskt."

Citat ur Ulf Lundells: Kyssen

Av Thomas Eriksson 04 jan 2001 17:33