En smärtsam insikt

Utbränd eller som jag själv helst har velat se det... bara lite rökskadad... har jag tillbringat ett antal timmar de senaste månaderna med samtalsterapi. Den senaste månaden har jag även varit två gånger på gruppterapi. Gruppterapin omfattar bildterapi, teori och avspänning.

Det är under bildterapin som jag plötsligt börjar förstå. Efter en kortare avspänning så ska vi måla hur det var förut. Jag väljer att gå ett par år tillbaks och måla det som jag hela tiden har uppfattat som bra.

Under tiden som min bild växer fram så händer det någonting. Bilden visar inte på den idyll och den ro som jag har velat skildra. Istället så visar den något helt annat. Utan att riktigt kunna styra penseln så skildrar min bild ett problem. Något som jag i och för sig alltid har varit medveten om men jag har inte sett det som ett problem. Jag har accepterat det under många år utan att egentligen reflektera över det.

Bilden startar en process i mitt inre som är så smärtsam att jag genast gör allt jag kan för att förtränga alla de tankar som vill göra sig gällande. Teorilektionen efteråt ökar på smärtan ytterliggare. Orden har jag hört vid flera tillfällen tidigare men jag har aldrig förstått vad de innebär för mig.

Jag har inte tid med det här nu. Så jag gör som jag alltid har gjort. Jag stänger "av". Efter gruppterapin skall jag hämta barnen på fritids, laga mat, packa deras saker eftersom de ska åka till sin pappa nästa dag. Själv så ska jag arbeta nästa dag. Huvudet värker av alla tankar som far runt och inte tillåts att lägga sig tillrätta.

Dagen efter när jag kommer hem från arbetet är huset tyst och lugnt, jag är ensam hemma. Då vrider jag försiktigt "på" igen. Sakta börjar jag att sortera mina tankar. Den oerhörda smärtan sköljer över mig med sådan kraft att det känns som om jag ska drunkna. Tårarna forsar ljudlöst över mina kinder under tiden som alla tankar lägger sig tillrätta. Insikten har kommit för att stanna kvar i mitt inre.

Under min sjukdomsperiod så har jag hela tiden sett fram emot att jag ska bli frisk och att allt ska bli "som vanligt" igen. Jag har tidigare inte insett att det är "som vanligt" som har gjort mig sjuk.

Nu vet jag. Nu förstår jag. Det är en fruktansvärt smärtsam insikt. Jag vet inte vad jag ska göra för att förändra allt som behöver förändras. Men jag inser att jag måste.

Av Camilla Sydvart 26 jan 2002 21:13