Fattigdom är ingen sjukdom, det är en vardag
Varför ska människor leva på minimum och be om hjälp på annat håll än det som finns för att kunna leva? Varför ska människor förlita sig på andra för att samhällssystemet inte fungerar som stöd? Varför lever vi i ett land där man dumförklarar människor som lever i fattigdom?
Rättigheter för människor i utanförskap är bara tomma ord!
Hur ska rädda människor kunna hjälpa behövande och våga säga ifrån när hjälpen inte fungerar?
Vilka tar ansvaret över att förtrycket mot våra fattiga och hemlösa upphör?
Det går inte att bli hemlös eller utsatt i teorin, det måste sorgligt nog praktiseras. Vi som drabbats vet redan alltihop, men vari ligger problemet som gör att lösningarna aldrig uppenbaras för oss som redan vet och behöver dem?
Hur ska människor skrämda till tystnad kunna hjälpa andra?
En av de få ventiler människor har när friheten inskränks är att jämföra med de som har det värre.
Förbifart hemlöshet
"Samtidigt som spargrisen låses upp med en hand, rycks pengarna bort med den andra, mitt framför ögonen på de som verkligen behöver dem - de som tillhör den kanske mest utsatta gruppen människor i samhället."
Hemlöshet är som sömnlöshet
I ett samhälle där det räcker med ett litet streck eller några bokstäver för att ödelägga en människas möjlighet till ett "normalt" liv är det svårt att tro på någon lösning.
Hemlöshetsfrågan - hur komplex kan den vara?
Tyckarna om hemlöshet breder ut sig i media, medan hemlösa tystas ner med underliggande hot som, "att detta är väl bättre än att bo på gatan".
