Fattigdom är ingen sjukdom, det är en vardag

Att som barn oroa sig över om föräldern ska ha råd att köpa vinterskor för att man inte ska frysa, är det kontroversiellt? Det är normalt att oroa sig över om man ska ha råd att överleva vintern, eller? Skillnaden är att föräldern ligger sömnlös över om hen ska kunna ha råd att att köpa mat till de barn som behöver mätta sina magar. Det är en stor faktor till att många föräldrar hellre köper mat än att de lägger pengar på hyran. För mat måste barnen ha för att överleva, annars svälter man och dör som man har hört många gånger.

Ligga sömnlös hemma i sin säng varje kväll och undra vad det blir för lunch i skolan. Den maten som man fick där blev man mätt på. Jag visste aldrig om maten jag fick hemma skulle räcka. Kanske många tycker att jag är kräsen. Det handlar mer om oro över om man ska ha råd att leva.

En del tycker inte att jag ska klaga, för jag har ju någonstans att bo. Det är så förbannat nedvärderande att få höra att jag inte fick kritisera något som har varit en vardag för mig i flera år. Att som barn vara orolig över om pengarna ska räcka hela månaden ut är skrämmande. Jag slutade äta frukost för att familjen skulle ha råd med mat. Det är en konsekvens när min sjukpensionerade mamma inte får tillräckligt så att hon kan försörja sina egna barn.

Min största dröm som barn var att spela fotboll. Jag sa alltid att jag hatade fotboll för att slippa frågor angående varför inte min mamma betalde avgift för den dröm jag ville uppfylla. Att behöva ljuga för människor är det mest magstarka jag har gjort. Ingen ifrågasatte min dröm om att skriva. Papper och penna finns ju alltid till hands. Men när jag ville göra något fysiskt, då stoppade det mig alltid att kunna få spendera tid med att fippla med bollen.

"Att allt ska kosta" är en fras som jag ofta använde när jag ville göra något och jag använder den fortfarande. Det är som en tanke jag alltid ska ha i bakhuvudet när jag får in pengar på kontot. "Spendera inte pengar på något onödigt som du inte kommer ha anvädning för i framtiden". Alltid denna självkritisering som får mig att må dåligt över att jag inte kan göra vad jag vill, utan begränsas av den lilla inkomst jag får. Sedan tynger människor mig med att jag inte ska klaga ytterligare, för jag har ju tak över huvudet. Människor som har precis allting och klagar över att jag kritiserar det ekonomiska system som inte tillåter min mamma att få försörja sina barn. Det är så otroligt nedvärderande.

Jag har alltid sagt att ingen ska skämmas över att de går på socialbidrag. Men inom mig skriker jag över att jag inte kunde hitta ett jobb och försörja mig. Det känns som ett misslyckande. Arbetsmarknaden fungerar inte för sådana ungdomar som jag. För människor har sagt att "kontakter" är det enda som räknas idag för att kunna få jobb. Varför ska jag känna hopp om att jag kan få ett jobb med värdig lön samt kombinera det med mina studier. Ibland känns det som att jag är fast i mammas hem för alltid. Att det är bäddat mig för att misslyckas på grund av den bakgrund jag har.

Hur ska jag känna idag? Människor pratar över mig som att fattigdom är något teoretiskt. Det är att förblinda sig när jag inte är ensam om att leva i den fattigdom som många pratar. För jag orkar inte mer diskussioner angående att afrikanska barn har det värre. Att vi ska endast se till andras behov och inte kritisera hur vi behandlar de fattiga som bor här. Jag är väldigt glad att fattigdomen uppmärksammas där också, för det är viktigt att motarbeta det också.

När människor säger till mig att fattigdom inte finns i Sverige så blir jag väldigt ställd. INGEN FATTIGDOM? Hur definerar människor det när vi har cirka 34 000 hemlösa och mörketalet är ännu större. Vi har familjer som vänder sig till socialen för hjälp med hyra och mat. Vi har organisationer som jobbar dagligen för fullt med att samla in matkassar för att kunna dela ut till familjer som inte har råd med mat för dagen. Jag undrar: Är inte det här fattigdom? Att inte kunna ha råd med det basala för att kunna överleva. Jag minns att vår el blev nedstängd när vi inte hade råd att betala in den i tid. El som behövs för att laga mat och att duscha.

Någon säger att vi inte ska klaga över om vi inte har någon dator och tv. Sedan sitter personen där hemma med en X-box och den nyaste Macbooken. Då funderar jag över vad det är ställt med människor som anser att dessa grejer är inte nödvändiga för att levnadsstandarden. Privilegierade människor som anser att de har rätt att moralisera om min fattigdom, men inte rannsakar hur de lever.

Den känslan att andra människor anser sig ha rätt att bestämma hur jag ska känna är fruktansvärd. För jag är den enda som kan berätta hur det är att leva i vardagen med dagsbestämd inkomst. Jag kan inte ens flytta hemifrån med den inkomsten jag har idag från mina studier. Fast utan den inkomsten så har jag ingenting att backa tillbaka till.

Fustration när ingen lyssnar på vad jag har att säga om fattigdom. Jag ska inte behöva vara arg nästan varenda dag då jag måste räkna varje krona jag har för att kunna veta vad jag har råd att köpa när räkningarna är betalda. Tycker verkligen människor att det är lyxigt att behöva gå till socialen och be om att leva på statens pengar? Tror ingen att vi som lever på socialbidrag vill ha ett anständigt jobb och vara självständiga?

Det är så fruktansvärt lätt att vara dömande när man själv aldrig har behövt be om ekonomisk hjälp. För det är misslyckat att inte kunna ta hand om sig själv. För man vill ju inte be om hjälp för basala grejer, sådant ska ju en människa skaffa själv. Men när jobben inte finns, så är man tvungen att söka hjälp.

Säg mig: Varför ska människor leva på minimum och be om hjälp på annat håll än det som finns för att kunna leva? Varför ska människor förlita sig på andra för att samhällsystemet inte fungerar som stöd? Varför lever vi i ett land där man dumförklarar människor som lever i fattigdom?  

Av Sandra Ackefjord 21 feb 2014 09:33