Foto: Flickr/thelesleyshow (CC 2.0) 

Hur ska människor skrämda till tystnad kunna hjälpa andra?

Under mina 12 år av personligt engagemang för att fattiga/hemlösa människor ska innefattas av samma rättigheter som övrig befolkning och cirka 20 års livserfarenhet av olika myndigheter, frivilligorganisationer och andra aktörer i min forna hemlöshet, har jag insett att det finns en rådande ordning att följa inom dessa.

Den ordningen bygger på att allmänheten med olika medel, till exempel sekretess, hålls ovetande om vad som egentligen sker innanför dessa dörrar. Detta för att det inte ska komma fram att man i förlängningen diskriminerar, kränker och utnyttjar utsatta människor för egen vinning, då man inte klarar att åtgärda det grundläggande problemet för hemlösa, nämligen att återge människor sin värdighet, ett tryggt hem och möjlighet till ett fungerande privatliv, vilket jag har förstått att vi övriga medborgare skattar väldigt högt.

Personer anställda inom dessa sammanslutningar vågar sällan eller aldrig tänka utanför de ramar som de får betalt att tänka inom. I de fall det händer börjar kollegor och omgivning vrida på sig. Detta dilemma skapar sekter, klubbar och tankemönster som bara förstås av de som tillhör. Överallt växer rädslan för att trilla ut.

I dag sänds signaler ut från alla håll om det faktum att vi är utbytbara. Börjar någon ifrågasätta arbetstider och arbetssätt påminns denne ganska snart om att det står många på kö. Det här är något som kommer smygande. Det är inte så lätt att se hur handlingsutrymmet och tankefriheten krymper.

En av de få ventiler människor har när friheten inskränks är att jämföra sig med de som har det värre. Innerst inne vet nog de flesta att den sortens frihet är bedräglig.

Det är nog till och med så att de flesta skäms lite när det känner hur de på något märkligt sätt får en sorts bror duktig-attityd när de går fram till en hemlös för att köpa en tidning eller trevande ställa lite frågor om "hur det kunde bli så här".

I denna sataniska konstruktion känner de flesta någon sorts märklig trygghet i tron att pengarna även verkar för de som inte har några själva. Vi tror att socialmyndigheter, frivilligorganisationer förvaltar gåvor och skattepengar så hemlösa får hjälp. Vi har lärt oss att pengar är trygghet.

Vi tänker inte så ofta på att det är just dessa pengar som håller oss alla på halster, som håller oss i ständig oro för hur vi ska få tillvaron att gå ihop. Vi allierar oss med det som hotar. Det som hotar definierar våra ramar. Ramarna fyller vi med drömmar och förhoppningar om ett bättre liv.

Av Rolf Nilsson 09 okt 2013 12:24