Vilka tar ansvaret över att förtrycket mot våra fattiga och hemlösa upphör?

Det första grundläggande behovet för att någon överhuvudtaget ska ges en ärlig chans att bryta upp ett destruktivt leverne och ges möjlighet till ett värdigt liv  ligger  i att människan måste få känna förtroende, bli bemött med respekt, vara delaktig och ha en trygg egen plats att landa på efter dagens slut. Inte som idag bli överkörd av myndigheter och organisationer som enskilt eller gemensamt tar beslut över människors huvuden och dessutom alltid tror sig veta bäst om hur ditt liv ska levas och se ut, eller bara låter tiden gå. Detta leder lätt till att man fortsätter ett destruktivt liv, där alkohol, tabletter eller andra droger blir i brist på annat, ”stödet” och den ”hjälp” människan behöver för att klara dagen. 

Om en människa inte upplever sig själv som delaktig och respekterad för sina mest grundläggande behov i livet, vad kan då få den människan att välja att göra något åt sitt liv?

Vi lever i ett samhälle där det alltid verkar vara någon annans fel. Där utsatta människor bollas mellan polis, landsting, frivilligorganisationer och socialtjänst. Alla hänvisar till att resurserna inte räcker.

Vilka tror ni en politiker skyller på, att de utsattas situation ser ut som den gör? Jo, han skyller självklart på de utsatta. Jag vet att ingen politiker skulle stå upp och säga att så är fallet, men hur ska vi tolka alla dessa krav som ställs på oss innan vi får något stöd, det stöd som vi hela tiden måste bevisa för andra att vi är värda. Hur ska man tolka alla dessa, genom historien, oändliga svek  fattiga, hemlösa, missbrukare och andra utstötta ”grupper” utsätts för, inte minst av våra folkvalda politiker?

Politiker och andra som anser sig jobba för dessa utsatta människor, har oftast familj och en bostad att gå hem till. Då kan ni inte utgå från er egen trygga tillvaro när ni ställer krav på individer som lever i samhällets utkanter. Då människorna vi avser har helt andra förutsättningar.

Om det nu är så att man vill att dessa människor ska anpassa sig till samhällets normer, så kan man inte blint utgå från samma regelbok som man en gång använde när man kastade ut dem.

För människor med behov av stöd och hjälp för att bli av med ett eventuellt missbruk eller stöd av psykvården har administration, visioner eller vallöften ingen som helst verkan. Dessa gör ingen människa i mindre behov av vård, inte drogfri och heller inte mindre hemlös.

Och alla dessa oändliga utredningar där tjänstemän försöker sig på skärskådning av enskilda individen, för att sen sätta in honom i något kategoriserande och särskiljande fack, vad ska ni använda all den kunskap till, som uppenbarligen måste finnas någonstans i era 100-tals utredningar? Varför använder ni aldrig dom? Är det för att det inte finns resurser? Ni måste förstå: det går inte att bli en teoretisk missbrukare! Det går inte att bli hemlös eller utsatt i teorin, det måste praktiseras. Vi drabbade vet redan alltihop, men vari ligger problemet som gör att lösningarna aldrig uppenbaras för oss som redan vet och behöver dem?

Av Rolf Nilsson 01 nov 2013 11:31