Pappa Staten kan inte ersätta en riktig förälder

Hej Bjuvgård 2010-08-16 12:18 & tack för vänliga ord om min förening Barnens Rätt & dess webbplats Länk: barnensratt.se! Men jag blir brydd av din tvekan om fördelarna med att låta föräldrarna behålla mer av sina inkomster så att de t o m skulle kunna leva på en enda inkomst under några år & så att de skulle kunna bestämma mer över hur de små barnen tas om hand, utan statlig inblandning. Om du inte tycker att staten f n bestämmer för mkt över den saken, varför skrev du då artikeln?

Jag vill gärna tror att din skepsis har sin grund i att du ännu inte förstått vad vi menar med Familjebeskattning. Så med all respekt: läs gärna på mer, med erforderlig eftertanke!

#23 Linda - jag har inget emot att du visionnerar eller drömmer även om det var tacksamt att gäcka lite med det - det som irriterade mej var i första hand att du bara avfärdar andra debattörer genom att bara klippa. Det är väl inte så otroligt att du får gehör för dina idéer öm du presenterar dessa på ett begripligt sätt - om inte annat kan du ju få lite nyttiga reaktioner på det. Annars kan ju en egen tråd för privat och ömsesidigt kliande av ryggar vara trevligt - lika barn lär ju ska leka bäst och här har du ju en god grund till värsta klubben Bo & Du :-

Nja Galactica #25 - häkla är väl ändå att ta i då det gäller inledningsskedet - där handlade det väl mest om att du inte kan förvänta dej annat än vissa protester från de som är så hjärtinnerligt trötta på att mans och pappabegreppen så konsekvent får klä skott för allt dåligt - hur var det med dagiskravet? Vilka ville ut i arbetslivet? Vilka var det som var trötta på att vara hemma och passa ungar? Inte var det papporna i alla fall då det på den tiden var dom som skötte den externa försörjningen - medan kvinnorna skötte saftning, konservering, matlagning och övrig familjeplanering och att man och barn fick en näringsriktig kost efter den tidens rekommendationer. Hemmafruidealet var väl inte så mycket att stå efter för en och annan tongivande dam ur dåtidens övre medelklass och så småningom fick dom med sej några till - arbetarklassens kvinnfolk har alltid fått arbeta med vad som behövts och funnits att tillgå för att dryga ut hushållskassan - pluss att sköta sina hemmaåtaganden - gubbarna hade sina ansvar som att förutom dra hem huvuddelen av lönen även såga och hugga veden eller bära upp kol eller kox till spisen. Och som sagt "staten" är ett gemensamt bekymmer som i grunden tillkommit för att säkerställa den territoriella makten och utöver detta numera att försöka åstadkomma någorlunda trygga levnadsvillkor för dess medlemmar. En annan sak som tillkommit är den förvånande höga kostnad som inte bara som tidigare tillkom underklass och arbetshjon utan nu även gör att medelklassen inte heller klarar sej på en lön och toppskiktets damer och herrar av mer självförverkligande skäl väljer att slåss om direktörsposterna. Frågan om vad livskvalitet är är aktuellare än någonsin. Arbetslinjen som nu är värsta modeord med konsensus över hela partilinjen är inget annat än att klä begreppet "tvångsarbete" i ett finare ord ända tills vi förstått vad det betyder. Att vi alla säkert skulle må bra av att känna oss behövda och delaktiga i byggandet och bevarandet av ett gott samhälle tvivlar jag inte på, men att folk till varje pris ska jobba för skitlöner bara för sakens skull är egentligen ovärdigt ett samhälle. Jag har en känsla av att vi fått en helt orealistisk bild av vad de materiella tillgångar vi kan skapa ska medföra av "frihet" "hög standard" och "folklig lycka" - på område efter område kommer andra uppgifter - folk mår dåligt i ett samhälle där människor knappt har tid med sina barn - knappt har tid att äta lunch - ofta dubbelarbetar eller på övertid - har osäkra anställningsförhållanden och dessutom mår tjyvens för att dom försöker fuska till sej en eller annan liten förmån som dom egentligen vill vara förtjänta av eller faktiskt vet att dom dricker för mycket för att som många säger kunna slappna av inför det faktum att livet blivit rätt torftigt och inte alls stämmer med "den ljusnande framtid som en gång var vår". Att då se och ha upplevt att skolan förändrats från den "mössan i handenskola" som jag mins till en kamratligt omhändertagande skola som min yngsta unge går i i dag det inger hopp - att de positiva upplevelserna kommer direkt och oförmodat efter att ungen gått på ett familjekooperativt dagis som ungarna älskade det låter för bra för att vara sant och jag vet att det inte gäller alla ungar hur mycket jag än skulle önska att det var så - däremot inger det ett visst hopp då det alltså visar sej vara möjligt - och det utan att vara negativt könssegregerade, varken i praktik eller i retorik.

Jag har blivit ombedd att verifiera mina beräkningar om hur kostnaderna för dagis balanseras av de intäkter stat och kommon får av en ytterligare yrkesarbetande person. Första gånge jag gjorde den här typen av beräkningar bar när jag var med om att starta ett föräldrakooerativt dagis. Det gälld att påvisa att den ersättning ett f.koop. har inta aviker "oskäligt" från kommunens egna kostnader för samma tjänst. Det som redovisas är en mycket förenklad beräkning, jag har endast beräknat inäkterna på källskatt, MOMS på konsumtion, lågt räknat hälften av det som är kvar efter skatt smamt arbetsgivaravgifter. I beräkningen 1991 så gör jag ett schablonavdrag på 10 000 kr för 2010 20 000kr Vårt F.koop hade 1991 en kostnad per barn på 62ooo kr Beräkningen för 2010 bygger på en snittsiffra från SCB,som dock är några år gammal på en kostnad runt 100 000 kr barn. Då är emellertid kostnaderna per barn omräknat till heltider, för att göra de olika kommunernas siffror någorlunda jämförbara.

Att försöka klistra in ett excelark blev inte så¨bra, likväl för ett barn var stat och kommuns netto 48 000 kr och för ett barn 2010 78 00. Dubblas kostnaderna i.e. två barn inskrivna som blir det däremot resultatet "negativt" för stat och kommun.
Därför kan man se att de är de med ett barn inskrivet, de flesta, som subventionerar kostnaderna för de med mer än ett barn inskrivet. Givet inkomst så flyttas naturligtvis den här brytgränsen. Jag beräknade på en månadslön på 22000 för 2010. Ganska medel m.a.o. Slutligen, visst kan jag ändå ha förståelse för de som hävdar att de som är hemma med sina barn borde få mer stöd, även om argumentet om dagis "subventionering" inte håller. Kom även ihåg att inom EU så har Sverige den efter Irland högsta nativiteten, långt över länder som Tyskland och regioner som Lombardiet var som lägst nere i 1,2 Kvinnor jag mött under min period som konsult för nätverket Municipal Welfare i Italien och Tysklad hävdade att just att bristen på barnomsorg vilket tvingade kvinnor till omöjliga val, i.e. karriär eller barn, var orsak till den låga nativiteten.

EN bra kommentar Galactica som jag håller med dig om, snyggt redogjort.

Leif-Arne, m a a dina inlägg #28-30:

Du missar ett antal viktiga saker:

1 Samhällsekonomi handlar primärt inte om att maximera statens intäkter utan om att maximera folkhushållets "staten" är bara en delmängd av "samhället".

Statens intäkter blir maximala vid ett skattetryck å 57-58 procent av BNP men det är ändå inget önskeläge, ens för staten, eftersom alla pengarna då skulle gå åt för att hålla liv i alla dem som inte längre kan få jobb & försörja sig själva med.

2 Även om vi, för ett ögonblick, räknar som du gör från stat & kommuns synvinkel missar du att det enbart är folk i den PRIVATA sektorn, som tack vare barnomsorgssubventionerna får jobb, som kan bidra till ett inflöde av nya pengar till den offentliga sektorn; allt annat är intern rundgång!

3 Du missar oxå orättvisan i att medan alla andra skattebetalare förväntas bidra till mängder av andra utgiftsområden från försvar & rättsväsende till infrastruktur & utbildning bygger dina kalkyler på att dagisföräldrar bara ska behöva betala för sin egen barnomsorg. Hur sossesolidariskt är det?

För att inte göra mitt inlägg helt omöjligt som läsupplevelse bryter jag här i förhoppning om att ändå ha bidragit konstruktivt till ny insikt.

Läs mer här: Länk: barnensratt.se !