Valt inlägg:
Nja Galactica #25 - häkla är väl ändå att ta i då det gäller inledningsskedet - där handlade det väl mest om att du inte kan förvänta dej annat än vissa protester från de som är så hjärtinnerligt trötta på att mans och pappabegreppen så konsekvent får klä skott för allt dåligt - hur var det med dagiskravet? Vilka ville ut i arbetslivet? Vilka var det som var trötta på att vara hemma och passa ungar? Inte var det papporna i alla fall då det på den tiden var dom som skötte den externa försörjningen - medan kvinnorna skötte saftning, konservering, matlagning och övrig familjeplanering och att man och barn fick en näringsriktig kost efter den tidens rekommendationer. Hemmafruidealet var väl inte så mycket att stå efter för en och annan tongivande dam ur dåtidens övre medelklass och så småningom fick dom med sej några till - arbetarklassens kvinnfolk har alltid fått arbeta med vad som behövts och funnits att tillgå för att dryga ut hushållskassan - pluss att sköta sina hemmaåtaganden - gubbarna hade sina ansvar som att förutom dra hem huvuddelen av lönen även såga och hugga veden eller bära upp kol eller kox till spisen. Och som sagt "staten" är ett gemensamt bekymmer som i grunden tillkommit för att säkerställa den territoriella makten och utöver detta numera att försöka åstadkomma någorlunda trygga levnadsvillkor för dess medlemmar. En annan sak som tillkommit är den förvånande höga kostnad som inte bara som tidigare tillkom underklass och arbetshjon utan nu även gör att medelklassen inte heller klarar sej på en lön och toppskiktets damer och herrar av mer självförverkligande skäl väljer att slåss om direktörsposterna. Frågan om vad livskvalitet är är aktuellare än någonsin. Arbetslinjen som nu är värsta modeord med konsensus över hela partilinjen är inget annat än att klä begreppet "tvångsarbete" i ett finare ord ända tills vi förstått vad det betyder. Att vi alla säkert skulle må bra av att känna oss behövda och delaktiga i byggandet och bevarandet av ett gott samhälle tvivlar jag inte på, men att folk till varje pris ska jobba för skitlöner bara för sakens skull är egentligen ovärdigt ett samhälle. Jag har en känsla av att vi fått en helt orealistisk bild av vad de materiella tillgångar vi kan skapa ska medföra av "frihet" "hög standard" och "folklig lycka" - på område efter område kommer andra uppgifter - folk mår dåligt i ett samhälle där människor knappt har tid med sina barn - knappt har tid att äta lunch - ofta dubbelarbetar eller på övertid - har osäkra anställningsförhållanden och dessutom mår tjyvens för att dom försöker fuska till sej en eller annan liten förmån som dom egentligen vill vara förtjänta av eller faktiskt vet att dom dricker för mycket för att som många säger kunna slappna av inför det faktum att livet blivit rätt torftigt och inte alls stämmer med "den ljusnande framtid som en gång var vår". Att då se och ha upplevt att skolan förändrats från den "mössan i handenskola" som jag mins till en kamratligt omhändertagande skola som min yngsta unge går i i dag det inger hopp - att de positiva upplevelserna kommer direkt och oförmodat efter att ungen gått på ett familjekooperativt dagis som ungarna älskade det låter för bra för att vara sant och jag vet att det inte gäller alla ungar hur mycket jag än skulle önska att det var så - däremot inger det ett visst hopp då det alltså visar sej vara möjligt - och det utan att vara negativt könssegregerade, varken i praktik eller i retorik.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?