Håll brottslingar ansvariga – höj straffen!

jag har stor respekt för din humanistiska inställning, Dag. Men den leder, tyvärr, ibland till onödigt lidande för andra människor. Jag anser inte, förstås, att det är du personligen som är ansvarig för det. Men de tankegångar du företräder har sedan 1960-talet präglat hela rättsväsendet, och har framförallt lett till att vi blivit allt mer oförmögna att skydda oss mot dokumenterat farliga människor. Deras rätt att slippa lång avskiljning från samhället i övrigt har vägt tyngre än deras framtida brottsoffers rätt. Vi blir senast i dag påminda om det genom nyheten att Eddie J. är anhållen i sin frånvaro som misstänkt för människorov, grov misshandel och övergrepp i rättsak. Eddie blev känd, eller snarare ökänd, för några år sedan då han tillsammans med en kamrat brutalt misshandlade två unga flickor och sedan lämnade dem att dö i vinternatten. Han dömdes till fyra års sluten ungdomsvård LSU, vilket i praktiken är lagens strängaste straff för den som vid brottstillfället var under 18 år. Eddie avtjänade straffet på Sundbo, vilket är ett särskilt ungdomshem § 12-hem utanför Fagersta. Under avtjänandetiden avvek han under våldsamma omständigheter vid två tillfällen. Han är numera frigiven, och misstänks alltså relativt omgående för nya grova våldsbrott. Till saken hör att Sundbo, enligt min uppfattning, bedriver utomordentligt kvalificerad vård, så det är inte där problemet ligger. Det återfinns istället i den beklagliga omständighetern att det inte är möjligt att vårda bort all mänsklig ondska. Den insikten bör prägla en helt ny syn på vilka påföljder som bör ifrågakomma för utövare av grova våldsbrott.

Dag: du skriver vad jag känner.Tack!

Tage, Den dag människan har blivit Gud och därmed kan skapa sig själv med fullt ansvar, den dagen har du rätt. I vår extremt egotrippade tid uppfattar många sig själva som gudar och tror att man både kan forma sig själv och sin framtid med den abstrakta konstruktionen - fri vilja. Idé om fri vilja bygger på psykets tendens att undvika smärta. Att skjuta skulden på andra och inte se sin egen del i allt som sker är ett typfall. Jesus tal om grandet i din broders öga och bjälken i ditt eget, avhandlar detta på ett befriande sätt. Det kommer en dag när alla inser att allt är ett. Att mänskligheten är en organism i samverkan med allt annat liv på Jorden. I dag är det som om vänster arm försöker skylla allt elakt på höger arm, för att på så sätt kunna se sig själv som enbart god. När vi fattar hur alla människor är lemmar på samma kropp, är detta inte längre möjligt.

Sånt här pack skall bara ut ur landet.Se.länk:Länk: thoralfalfsson.webblogg.se

Arga gubben - det handlar alltså inte om straff oavsett hur lång eller kort skyddstid en människa ska vara i samhällelig vård eller dito omhändertagande. Problemet nu är att psykiatrin inte helt kan förutsäga mänskligt beteende och det är svårt även för individen att komma åt sina djupaste trauman och själslager, vilket innebär att vissa personer går omkring som tidsinställda bomber och ingen vet vad som kommer att utlösa detonationen. Klart är att det som tidigare hänt bör vara en god ledning för om en människa är kvalificerad för förvaring eller ej - kanske skulle man kunna tänka sej att de som förorsakat andra skada kan komma att släppas ur samhälleligt förvar då dom arbetat av det skadestånd som borde bestämmas utifrån den skada personen i fråga förorsakat. Det kommer att innebära att det som förorsakat alldeles omåttlig skada oavsett om det beror på grav eller tillfällig psykisk störning eller kriminalitet renderar livstids förvaring då allt som individer förorsakar andra inte går att prissätta eller betala sej fri ifrån.

Jodu Janne B - men allt tyder på att det är dit vetenskapen i olika former försöker nå - inte för att jag vet om dom kommer att lyckas, mycket tyder på att det onåbara ständigt flyttar sina possitioner en liten bit i taget utanför vetenskapens räckvidd så än kan du känna dej lugn :-

Nej usa - det tar nog tid - men att rida på att man varit en baby hela livet kan man ju inte heller - gullegullandet måste ju upphöra någon gång - framför allt är det andra som måste ha rätt till skydd mot de stackars babyer som haft otur och blivit felväxta hur tragiskt detta faktum än är - realiteten är som den är och skadan blir ju bara än större och förgiftar hela samhället om man inte hindrar de redan skadade att ställa till med än mer elände...

Citat usa//Till slut ska jag bara påpeka att jag INTE på något sätt försvarar brottslingar utan troligen på grund av min yrkeserfarenhet är benägen att se detta ur olika synvinklar.//slut c. Det är detta som är kärnan - generaliserande i största allmänhet förorar alla på. Under det att jag en gång straffades för att jag inte inställt mej för militär tjänstgöring hamnade jag på Långholmen och fick titta i en cell ett par veckor med en timmes promenad om dagen. Första tiden var jag ganska deppad och mådde rent allmänt pyton därför att samhället straffade de som inte önskade delta i makternas dödande vansinne blev inlåsta och berövade all frihet då det egentligen borde vara tvärt om - de som kan tänka sej att bemanna vapnen och rikta dessa mot det levande livet är de som rätteligen borde förvaras på ett oskadliggörande vis. --- Nu var det i alla fall så att jag satt där jag satt och blev utsläpt tillsammans med de andra den där timmen och kände inte mycket gemenskap med övriga fångar som jag hörde stod och skröt om diverse bravader inför ögonen på de yngre och inte fullt så erfarna. Tredje dagen kom en av de andra fångarna ner till mej i mitt hörn av rastgården och undrade hur det stod till - han var en av de som delade ut maten och hade noterat att min mat varit orörd sedan jag kom och var lite bekymrad för hur jag klarade mej. Han undrade lite försiktigt vad jag satt för och hur lång tid jag hade kvar. Då jag talade om att det bara var en dryg vecka kvar tills jag kunde få ut min cyckel från förvaringen och trampa därifrån lika fri som innan så hade han lite svårt att hålla sej för skratt - för att ge mej lite perspektiv på sakernas tillstånd talade han om att han hade knapt åtta år kvar - han hade haft ihjäl nån en gång, men han var en empatisk människa, faktiskt den enda som verkligen brydde sej under den tid jag satt inne...