Jag är ingen människa

Ja Sunny jag har förstått att det är många som skapat en fasad - och med stor ansträngning förträngt de svåra upplevelser som barn och ungdomsåren inneburit. För en del verkar det vara en framkomlig väg medan det för andra är omöjligt. På något sätt käns det rätt hopplöst då man ser hur många människor det är som söker sej till djur av olika slag för att få något litet livsvärde - om bara några procent av alla som håller sej med hundar eller katter eller fåglar i en bur osv och med dessa varelsers närhet kompenserar en känsla av distans eller att inte höra till människosläktet så är det rätt många... Det i sin tur, menar jag, visar att så som vi har organiserat livet felas något vesäntligt som gör att det inte finns plats och asseptans för den individuella mänskliga variationen och att de normer som finns är för snäva - dessutom är utstötningsmekanismerna missriktade eftersom fel egenskaper hyllas och omhuldas av samhället typ - kall beräknande makt och penninghunger medan känslighet och empatisk förmåga hamnar långt ner på skalan. Ett sånt samhälle vill ingen leva i, men det gör vi...

Ja Sunny - till allt - utom just detta att inte djur ställer krav - visst är det så att dom inte uttrycker dessa på samma sätt oberoende av art, men har man den minsta empati så känner man deras behov och försöker tillgodose dessa så gott man kan. Jag har någon sorts egenskap som gör att både djur och barn dras till mej och tror att det har att göra med att jag inte gör så stor skilnad på oss varelser - och att jag inte är så krävande - det räcker med lite ömsesidig respekt så trivs jag rätt bra i vilket sälskap som helst. Jag har inget faviorit djur som det heter - som min yngsta dotter brukar kalla hästar :- däremot tycker jag mycket om hästar och har ända sedan jag var liten haft rellationer med dessa fantastiska djur. Katter också och våra katter och hundar tycks dela min njutning av närhet då jag lägger mej i soffan ligger snart alla på och runt mej i en enda hög. Min äldsta dotter är lika dan - jag försöker visserligen hejda hennes hejdlösa flockbehov genom att försöka få henne att inse att djuren helst ska vara i den natur och den miljö dom är skapade för - och att det inte är möjligt att rädda alla stackars djur i djuraffären - för köper man en fri där så kommer det bara dit en stackars sate till som ska handlas av någon antingen hagale eller vekhjärtad person. Mina grabbar har hitintills nöjt sej med sina flickvänner, men åtminståne en flickvän har haft det med sej att huset emellanåt även befolkas av råttor. I det fallet litar jag inte på borgfredsmekanismen hos de övriga innevånarna - hur ska dom kunna skilja på nödvändigheten att jaga uteråttorna från huset från att uppskatta samma sorts varelses intresse för deras matskålar och inmutade liggplatser närmast elementet eller framför kakelugnen - man ska eller kan inte begära det ömöjliga...

:- Egentligen tycker jag rätt bra om folk - i grunden är vi ju alla djur. Och beträffande resor så har jag haft en helt annan infallsvinkel för mina senaste resor som jag gjort tillsammans med ett av mina barn åt gången. Och att resa med barn i Asien - Malaysia, Thailand, Singapore, Phillipinerna och i Indien och Ryssland är som att ha nyckeln till människornas hjärtan - särskilt i Asien där vi många gånger blivit som en del av familjen. Förr i världen då jag liftade mycket gick det rätt hyggligt att få lift om jag bara hade en tjej med - folk betraktade inte en kille som så farlig om han hade sällskap med en tjej. Det kunde ju faktiskt även vara trevligt också, men kontakten med andra människor blir som du säger inte så intensiv - distansen ökar till andra då man är inbegripen i en egen liten grupp. Barn och hundar har motsatt inverkan - jag tänker på en händelse då jag avslutat ett jobb som smedhalva. I smedjan gick en så kallad vakthund - en schäfer - lös om nätterna. Tanken var att han skulle hålla tjyvarna borta. Jag kunde inte vara helt komfortabel med tanken på att den där hunden skulle gå omkring där ensam på helger och annars så jag åkte dit även på fritiden och tog ut honom på lite promenader och annat kul. Han va en riktigt bra två och ett halft år gammal hund och mådde betydligt mycket bättre då han fick lite omvårdnad och nya vyer. Det visade sej också att han gillade både andra hundar och ungar - någon aggressivitet visade han inte mot någon. Då jag slutade var hunden med andra ord ingen bra vakthund och smeden undrade då vi sa ajö om jag inte kunde ta med mej "den där" med en blick på hunden. Sagt och gjort hunden hängde på, det var sommar och vi liftade runt i hela detta avlånga land från Lappland till Skåne. Jycken lärde sej liftandets teknik och vi behövde inte stå länge på ett och samma ställe - att lifta tillsammans med en hund i Sverige var i varje fall på den tiden lättare än att lifta tillsammans med tjejer - det hände aldrig att någon tog upp plånboken och gav mej en tia till en bakelse åt tjejen, men mer än en gång att folk gav mej en och annan slant till biff eller godsak åt hunden. Det säger rätt mycket om människans selektiva empati - vi har kanske lättare att känna för andra varelser än den sort vi själva är - månne det bero på att det börjar bli alltför många av oss på denna lilla jord?