Jag är ingen människa

Ser ni: Jag är ingen människa. Rasmässigt måste man nog klassa mig som en Homo erectus men socialt är jag någonting helt annat. Jag ser ut som en människa men jag är inte och har aldrig varit en av er. Varför vet jag inte. Det finns säkert många skäl. Man kan spekulera i min psykologiska defekt, kanske är det så att ifall ett barn föds och ingen tar det till sig kan den skadan inte repareras senare i livet. Man kan tala om defekta gener och om psykiska sjukdomar och personlighetsstörningar. Vad betyder ord som borderline, kronisk depression eller panikångest? Några krumelurer på ett papper.

Nå, de saknar betydelse för mig och jag bryr mig ärligt talat inte om dem. Jag vet bara att jag tidigt tänkte att det fanns de där, människorna, och så jag då. De tyckte och tänkte saker men ingenting jag kunde känna igen. Jag kan tänka mig att ett kinesiskt barn som inte kan ett ord svenska och hamnar hos främmande människor skulle känna det så. I början. Sedan skulle det barnet växa upp och bli ett i flocken. Det gjorde aldrig jag.

Under mina tidiga barnaår föreställde jag mig att jag var en häst. Jag behövde inte kommunicera med omvärlden eftersom hästar inte kan tala. I 5-6-årsåldern sände fostermamman mig till butiken för att handla. Jag galopperade hela vägen, tills några äldre pojkar ropade: ”Titta på horungen. Hon leker häst!” Jag kände mig avslöjad och började gå i skritt men förstod inte riktigt det där med leka. För mig var det ingen lek.

Skolan var det första riktiga helvetet jag upplevt. Jag stammade så svårt att jag nästan inte kunde tala och blev genast ett tacksamt mobbningsoffer. Jag stod ensam i ett hörn på rasterna och teg mig envist igenom lektionerna. Hellre tiga än behöva stamma och få stryk på hemvägen.

Nu var jag ju sju år och mötte den varelse som kom att bli helt avgörande för hela mitt liv. Jag mötte taxen Kicki. Hon var gammal och fet men pensionärsparet som bodde på vår gata såg hur vi hälsade på varandra, hunden och jag, och frågade om jag ville gå ut med henne efter skolan. De var inte så pigga längre. Om jag ville?! Jag hade aldrig vågat ha så fantastiska drömmar ens. Och nu upplevde jag att jag äntligen hade fått en kompis som jag kunde tala med. När bara hon hörde mig stammade jag nämligen inte! Jag kände mig helt som henne och insåg att det nog var en hund jag egentligen var.

Kickis husse skaffade mig flera hundar att rasta och snart var vi ett gäng på fyra stycken. Taxarna Kikci och Max, schäfern Pyrol och så jag. Pyrol var en jätteschäfer, helt svart, och ingen vågade ens försöka bråka med mig när han var med. I dag undrar jag hur de vågade släppa ut denna jättestarka hund med en liten flicka som inte ens höll honom kopplad, men han gjorde alltid vad jag bad honom om. Vi gick vår runda längst med ån och om jag fått en färjeslant av någon av hundägarna tog vi den primitiva färjan som drogas av en gubbe med hjälp av rep över ån och ut i naturen. Jag berättade för mina nya vänner att jag tänkte skaffa en S:t Bernhardshund så snart jag blev stor och lovade dem att återkomma till den här staden, gå våran runda och tänka på dem.

Åren gick och jag såg mig själv hela tiden liksom uppifrån. Jag tänkte i termer som: ”Där nere går någonting folk tror är en flicka på väg till biblioteket.” Väldigt länge allierade jag mig med barnbegreppet. Jag tänkte: ”De vuxna – Vi barn” även när jag var mamma själv. Mitt utanförskap förstärktes givetvis under de hemlösa åren, de mellan 13 och 18, men då kändes det inte konstigt. Jag bodde ju på landet och hade fri tillgång till ladugårdarna nattetid, så jag tillbringade många kalla nätter med ryggen emot någon snäll kossa som lagt sig ner. Ibland låg jag i foderrännan och kunde både prata med och pussa på kossorna. De var inga människor: de var som jag.

I böckernas värld där jag nog tillbringade mer än halva min vakna tid träffade jag ju på andra udda människor. Kafka som skalbagge i Förvandlingen och Schopenhauers dystra betraktelser, för att inte tala om den danske filosofen Sören Kierkegaard. De tröstade mig eftersom de alla ansetts vara knasiga av sin omgivning, men jag personligen ansåg dem vara förnuftiga på gränsen till snillen.

I porrbranschen blir man ju väldigt stigmatiserad och hamnar utanför alla samhällets former för gemenskap, men för mig var det ju ett normalt tillstånd. De enda gångerna jag kände mig nära en annan människa utanför min egen familj var när vi fick olyckliga, udda kunder som jagade tillfällen att få leva ut sina olika udda böjelser som annars stängde dem ute från samhället, och fick dem att söka efter förståelse hos oss på porrklubbarna. Där fick jag för första gången tala med människor som upplevde sig vara helt fel, bara för att de hade en väldigt udda sexualitet. Jag tror att både de och jag hade stort utbyte av vår samvaro. Jag var i alla fall alltid uppbokad mellan danserna av de här udda människobarnen som för första gången i sina liv vågade berätta för någon.

Åren gick och jag gick tidigt i pension på grund av sjukdom. Jag gick med mina hundar min dagliga runda och såg mig själv uppifrån: ”Här tror de att jag är en människa som går ut med sina hundar.” Tänk om de kunde se att jag inte är en människa. Samma sak i biblioteket i Högdalen som var en viktig plats. Jag försökte titta efter hur de andra betedde sig och sedan imitera tills jag kunde passera som vilken boktokig människa som helst. Att folk läste många och udda böcker var de vana vid på biblioteket.

Jag försöker att inte kalla andra människor ”de vuxna” när jag pratade med barnbarnen, men barn är svåra att lura. En av sondöttrarna sade när hon var helt liten: ”Vet pappa om att du inte är stor?” Och jag sade till dem att det kunde bli vår hemlighet. Alla ljuvliga höstar med Den Käre i svampskogen med hundarna på dagsturer. Jag funderade på hur jag skulle förklara för honom. Vad skulle jag säga? Att den han har levt med i så många år inte finns? Att jag känner större närhet till mina hundar, katter, fåglar, ja till och med mina ormar än till er människor? Även om jag inser att jag fått ovanligt kärleksfulla män, som jag älskar så att det gör ont i mig, så är min kärlek nog lite av en trogen hunds? Jag skulle gärna dö för båda mina älskade män men jag tror inte att jag ens kan försöka att förklara att jag ännu inte blivit människa.

Nattetid umgås jag gärna med månen och stjärnorna och spekulerar. Finns det sådana som jag på andra planeter? Jag samsas med råttfamiljen Ibsens som sedan generationer har bon på vår tomt och tillåter bara att de vräks när de flyttar inomhus. Igelkottarna Strindbergs är det lättare med: Många fler än jag gillar igelkottar. Jag satt ute och skalade äpplen i förrgår och blev stucken av en av sommarens sista getingar. Jag grät så att dottern frågade: ”Gör det så ont?” Hur kan jag förklara för henne att jag grät därför att det fanns så ynka lite gift kvar i gadden, att getingarnas tid att dö är här?

Av Sunny Börjesson 15 okt 2009 10:07