Billström ser inte sin egen skugga

"Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda."

Migrationsminister Tobias Billström M har i skrivande stund just bett om ursäkt för ovanstånde uttalande till DN. "Pudelrekord", skrev någon på Facebook, och det är nog sant. Det gick snabbt.

Att Billström ber om ursäkt minskar naturligtvis inte det allvarliga i att en svensk migrationsminister år 2013 väljer att uttrycka sig på det sättet. Det gör det inte heller ointressant att analysera. Det är ofta där, i det oövervägda och spontana, som människor blottar sina föreställningar. Om världen, om sina medmänniskor. Billströms uttalande är problematiskt på flera plan.

Det uppenbart rasistiska i att välja ord som "blonda" och "blåögda" för att illustrera en diffus bild av "godhet", har inte gått många förbi. Motsatsen, icke blonda och blåögda, får representera det främmande och farliga; människor som till skillnad från "etniska svenskar", för att använda ett sorgligt populärt begrepp i dessa tider, naturligtvis inte skulle kunna agera utifrån någon form av altruism. Nej, dessa andra, de främmande, kan inte ha rent, blont rågmjöl i påsen. De måste syssla med exploatering och utnyttjande av papperslösa. Det är vad som kan läsas mellan raderna, och vi behöver inte ett förstoringsglas för att se det.

Men även bortsett från detta, säger Billströms uttalande någonting mer om den svenska politiken och politikers föreställningar om landet Sverige idag. Föreställningar som inte har hängt med i tiden och behöver uppdateras snarast. För vem är det Billström ser för sin inre syn, när han föreställer sig vem som ska läsa orden han säger till DN? Vilka är det han kan smickra genom att tala om "blonda och blåögda" svenskar som godhetens förkämpar, de som har bättre avsikter, ädlare motiv?

Blonda, blåögda svenskar naturligtvis.

Vi talar mycket om utanförskap idag. Det är ett ganska vagt begrepp för den som inte får vara med om det varje dag. Människorna som upplever det gör sitt bästa för att försöka beskriva det, förmedla känslan. Det sker på debattsidor, genom till exempel Jonas Hassen Khemiri. Här på Sourze har vi Angela Larsson som i flera artiklar har berättat om sina upplevelser. I sociala medier gör många andra samma sak. Billströms uttalande ger oss ett tydligt exempel på hur utanförskap kan skapas och förstärkas genom retorik. När Billström flirtar med den i hans sinne blonda, blåögda läsaren och talar till sin inbillat "etniskt svenska" publik, förstärker han det utanförskap som så många förtvivlat försöker belysa. En politiker, en minister, som inte möter blicken hos alla de människor han representerar - bara vissa. Som i tilltal vänder sig till en skara människor men utesluter en annan, trots att de - vi - alla tillsammans är vad som utgör Sverige och det svenska folket. Det är utanförskap i sin renaste form när en politiker talar över huvudet på de människor han så uppenbart anser vara betydelselösa, för att nå fram till de människor han anser vara de rikt... jag menar, viktiga svenskarna.

Tobias Billström säger sig vara rädd för ett skuggsamhälle. Det är anmärkningsvärt att han inte kan se det skuggornas Sverige som redan existerar rakt framför näsan på honom, bland de människor som på pappret är svenskar, men aldrig riktigt får höra till ändå. Alla som borde vara en självklar del av samhället och den allmänna debatten, men som av politikers retorik ständigt får se sig förvisade till just skuggan.

Av Malin Michea 18 mar 2013 13:28