Fallet da Costa - sorgligt gotiskt IV

Del III


Thomas ja, han var mycket blekare än Härm, som monster betraktad, men hade sin egen spännande specialitet: incest. Han var egentligen pedofil, han förgrep sig egentligen på sin dotter och lät henne egentligen bevittna ett styckmord på en kvinna. Egentligen. Men han friades, faktiskt, han fälldes aldrig för incest, han fälldes inte för någonting alls, men det bryr vi oss mindre om, vi som egentligen vet. Det finns en gammal och sliten term som passar bra just här, och den sammanfattar stämningen: unheimlich. Allt var unheimlich. Unheimlich som i en Poe-novell, unheimlich som i filmen The Shining, Unheimlich som i filmen The Ring. Unheimlich som i filmen Repulsion. I det fördolda, där bakom, under ytan, finns monstret. Och det vet ju alla, hur det egentligen är. Och det är inte slut på spännande ingredienser än, otroligt nog.

I denna moderna saga som kallas fallet da Costa eller Styckmordet finns också barnet, detta kära skräckfilmsobjekt. Barnet, det skärskådande, det märkligt klarsynta, ja det besatta barnet, det underligt vittnande barnet. Barnet, som tolkas av sin mor, som blir ett slags medium. Barnet, som ska ha sett da Costa styckas, och det är oerhört mystiskt alltihop, nästan övernaturligt, och tänk att ett så litet barn kan bära och förmedla allt detta, som i en roman, och det finns så många mystiska saker och signaler överallt. Och det fanns förresten mystiska föremål på fyndplatserna, först en handduk och sedan ett kuvert, och kanske var handduken och kuvertet utlagda som markörer, ja signaler, och vi vet inte, vi vet inte, men Härms mentor trodde att han visste och mentorn blev paranoid och trodde att Teet spelade ett spel med hela Sveriges befolkning som åskådare, att Teet var en höggradigt planerande och manipulativ superskurk, och vi får våldsamt blommande myter, rena rysaren, en rysare om ritualmord, kannibalism, kåpor, ett huvud på en grill, och vi får ett brokigt, otroligt persongalleri.

Vi lär känna Slaktaren och den asiatiske pillerdoktorn liksom da Costa och Härm skänker hans namn en välkommen exotism åt ett fall som vi inte trodde kunde bli mer spännande och Hästdödaren Vincent och Solnamannen, han som levde i grav misär och hade svårt både med kvinnor och med sanningen, han som ägde förvånansvärt många knivar och blev deprimerad våren 1985, och vi lär också känna Väktaren och Dagboksvittnet, hon som snabbt odödliggjorde sagofigurerna Stryparn och Jack the Ripper, och det finns äkta intriger också, men inte alls orkestrerade av Teet och Thomas, som man hade hoppats, och vi hittar fler figurer …

Vi hittar till exempel en kypare från Malmö, och det är faktiskt en nittonåring med frikyrklig bakgrund, det är bara en spoling som går runt på Malmskillnadsgatan på hösten 1984, och denna yngling pratar vitt och brett om anatomiska detaljer, och detta är en ung man som tydligen vet hur da Costa styckats, och han låtsas vara polis, men hur udda grabben än är, är han inte den mest udda karaktär vi möter. Det finns också många läkare, inte bara Teet och Tomas. Vi hittar en samling mer eller mindre udda läkare som skrev ut piller åt da Costa, inte bara den asiatiske pillerdoktorn, och så har vi också polarna på stan, och det är Finn-Pekka, Kjelle Värja och Skrik-Jörgen, eller vad de nu heter, polarna och rövarna som flaxat hem till Gud eller tänt av i tid, och polisen vet varken in eller ut, och det uppstår ett nationellt trauma med samma tyngd som Palmemordet, och vi hittar ett mystiskt brev skrivet av en kvinna vars identitet aldrig uppdagas, och brevet skickas mitt under ett kritiskt skede i rättsprocessen, och det pratas också om en mystisk fotokund, och om bloddrypande fotografier, så rysligt och klassiskt på något sätt, och styckningen är självklart makaber, vidrig, men den är bara grundplåten, helt otroligt alltså, och ett vittne sa att da Costa hotades av en man med svarta hundar, och sanningen var nog väldigt krass, och kanske var det ett rånmord, en överdos, en panikstyckning, men glöm det, för vi hittar också en kvinna som heter Kristin, och hon är klädd i vitt och hon har sett da Costa nyss, och hon pratar med två män som letar efter da Costa, och den ene är en svartsjuk finsk man som dömts för mord och är chaufför, han skjutsar runt da Costa överallt. Da Costa, som inte alls bara var en trasig människa, ett rö för nattvinden, nej hon var också knarklangare, snattare och fixare, som sagt var, och hon var också tvåbarnsmor, men vi bryr oss inte så mycket om henne som människa, inte egentligen...

Och titta där då, i rättssalen klär sig Obducenten i svart skjorta, och personifierar den klassiska skräckfiguren mannen i svart, men det vet han säkert inte om, stackarn, och Dagboksvittnet framträder i peruk och solglasögon, och vi hittar en så kallad Arkitekt på Östermalm, en alkoholist med svärd på väggarna och skjutvapen någonstans, en man som dör i misär 1990, i badkaret, och vi hittar som sagt var seriemördarteorier, idéer om en copycat i Stockholm, någon som vill kopiera Jack the Ripper, och strunt i att de mord man vill sammankoppla inte riktigt passar ihop, och man låter en amerikansk expert kommentera tramset och skänker smetar så lite billig proffspatina över det, och vi hittar både en rättsläkare den tidigare nämnda mentorn och en journalist som omfamnar seriemördarstollerierna.

* * *

Och det är inte slut än, helt otroligt alltså, för vi hittar också en hängd kvinna, en kvinna som hängde sig ett par år innan da Costa dog, och den hängda kvinnan kallas Cattis Härm, men hon hette inte Cattis på riktigt, och hon var Teets partner, och stackars Teet alltså, och Styckmordet och Cattis död och incesten sammansmälter på något djävulskt vis, och ingen vet riktigt var man är i utredningen och rättsprocessen, och vi hittar kallt intrigerande läkarkollegor som offrar Härm åt vargarna, jag menar de otåliga poliserna, och vi har helt enkelt osannolikt många sammanträffanden också, som att styckmördaren, dubbelmördaren, bedragaren och före detta psykiatripatienten Stanislaw Gonerkas sista adress var Lagman lekares väg i Botkyrka, att två bostasområden ganska nära Eugeniavägen hette Huvudsta och Jungfrudansen, och man letade visst efter gärningsmän någonstans nära de bostadsområdena. Och det är så mycket som händer och inte händer och så mycket som bara hittas på att jag nästan tappar bort mig hela tiden, och det finns dessutom ett polisrykte, gällande Anti Avsan, en polis som självklart också associeras med Palmemordet, och han var visst Dekorimamannen, men vem har inte associerats med Palmemordet, gott folk? Det kan man undra, och vi har andra figurer att fundera över, säkert fem personer som är tänkbara som styckmördare, och man kan sitta nätterna igenom med förhörspapper och hitta tråd på tråd på tråd som polisen släppt, och vi har arbetarbaracker vid första fyndplatsen, kanske baracker som användes av gästarbetare, men barackerna och de som bodde i barackerna undersöktes inte, och vi har också en manskapsvagn som stod vid första fyndplatsen, en vagn som tydligen aldrig blev undersökt, och den som tvunget vill veta hur verkligheten bakom tidningsrubrikerna egentligen ser ut, den kan leta fram obduktionsbilderna som ingen frisk person kan vänja sig vid, da Costas styckade kropp, och efter att man har sett obduktionsbilderna hundra gånger hoppar man ändå till när de dyker upp, och man måste vara förberedd, man vill verkligen vara förbredd alltså, och man håller noga reda på var i bunten obduktionsbilderna finns, så att inte de svartvita likdelarna plötsligt hoppar på en.

Obduktionsbilderna är självklart fasansfulla, obarmhärtigt expressiva men ändå helt ofattbara, undanglidande. Totalt unheimlich är dessa bilder, fast de egentligen inte döljer någonting. Fasansfullt, fasansfullt. Det är en fasa. Och många som inte ens grävt i faktamaterialet tycker att fallet da Costa är så kusligt att de vill slippa prata om det, och vissa, som jag själv, kan inte låta bli att prata om det, och det finns som sagt fler som liknar mig. Nyss, i februari, publicerades nyskriven prosa på nätet, en kortnovell om Catrine da Costa, helt otroligt, efter nästan trettio år, och det ska komma en bok också, en kärleksroman, där da Costa är med, och mytskapandet är alltså inte slut än, och när folk nyss grävde fram kalla fakta från polisutredningen sögs de blixtsnabbt upp och hamnade i den där nyskrivna kortnovellen, och det är ju förbannat, för någon försökte faktiskt reda ut saker, presentera polisfakta, och det var inte meningen att slänga ännu mer bränsle på den mytologiska elden. Syftet var att klargöra, inte mystifiera. Men fallet da Costas sagostoff, dessa vilda förgrenande verkar ohejdbart.

* * *

Nej, det vilda förgrenandet, mardrömsmaskinens vindlingar, de verkar inte gå att hejda, och labyrinten är verkligen levande, och det finns fler element, mer rekvisita att gräva fram, men nu begår jag säkert samma misstag som alla andra som mytologiserar detta rättsfall, men jag vill bara förklara, och jag skulle egentligen nämna en byggnad, eller rättare sagt ett byggnadskomplex, för vi har ju såklart den centrala scenen att begrunda: Rättsläkarstationen i Solna. Korridorerna, obduktionssalarna, labyrinten, totalt unheimlich, det där stället med liken, burkarna, de heroinsprutade råttorna, alla de dysterdammiga luntorna, djurrummet nere i källaren, sorterade vävnadsprover, vävnadsprover som en vaktmästare påstod var människohjärnor, hjärnor som självklart skulle ha funnits i källaren, i massor av burkar, hela människohjärnor alltså, och man undrar hur mycket vaktmästaren fick betalt av pressen för sin skröna, om han fick betalt alltså, och redan ordet stationen ger ju associationer, man ser en ö framför sig, en ytterzon, ett isolat, och man anar hur det egentligen är där borta, på den läskiga stationen, och man kanske kommer att tänka på den antika rysaren The Thing och den lilla skuggiga polarstationen till och med.

Fortsättning följer...

Av Kim Larsson 13 mar 2013 06:00