"Försök inte berätta för mig hur jag ska vara för att duga"

Vi är bara människor allihopa. Det är faktiskt så enkelt.

Det är lätt att leva kvar i villfarelsen att vi bor i världens mest jämställda land. Det har vi dock inte gjort sedan 2008, då Sverige ramlade ned till plats nummer fyra. Att vi inte trillar ner ytterligare är tack vare tidigare gjorda reformer, till exempel fri abort, utbyggnad av barnomsorgen och lagstiftning mot diskriminering. Alltså självklarheter och knappast något vi kan slå oss för bröstet med år 2013.

Vissa dagar är det lätt att känna maktlöshet, att bli trött och ledsen på hur vårt samhälle ser ut, och andra dagar är jag glad och stolt över de framsteg som görs. Ibland känns det dock viktigt att fokusera och sätta fingret på det som inte funkar. För verkligheten är sådan att medierna dagligen rapporterar om våld mot kvinnor; våldtäkt, misshandel, mord. Vi ser TV-program där offentliga kvinnor träder fram och berättar om de hot och kränkningar som riktas mot dem, vardagsmat för de utsatta, ett icke existerande problem för deras manliga kollegor. Vi läser i tidningarna om barnmorskor som kämpat på i det tysta, men som inte längre kan tiga - de kan inte garantera en trygg och säker vård för de kvinnor som kommer till dem för att föda, för de får inte resurser till det. Och långt inne i mig gnager en irriterande tanke: Skulle det se likadant ut om det fanns en instans där männen var lika utsatta, i lika stort behov av vård och omtanke?

Att kalla sig feminist är inte det lättaste, trots att grundtanken i feminismen borde vara en självklarhet för alla: Feminism är den klassiska politiska rörelsen för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.

Jag tycker faktiskt inte att det är en kontroversiell tanke i Sverige i dag. Vi är alla människor med exakt samma rätt att leva livet precis som vi själva vill, naturligtvis ska vi behandla varandra därefter. Trots detta hade vi nyligen en jämställdhetsminister som vägrade kalla sig feminist, och det är klart att ordet blir laddat om vi inte behandlar det med den självklarhet som innebörden har.

Jag är feminist för att vårt samhälle ser ut på ett sätt som gör det nödvändigt för mig att vara feminist. Jag hoppas innerligt att vi slutar med de här fånerierna att göra skillnad på män och kvinnor, vad gäller såväl det sociala som ekonomiskt och politiskt. För bäst vore det så klart om vi slapp diskutera de här uråldriga och dammiga frågorna mera, sluta tjata på om jämställdhet och feminism, och då, när vi nått målet, se tillbaka med tacksamhet på de kvinnor och män som genom historien kämpat för att vi ska nå fullständig jämlikhet mellan könen.

Till dess fortsätter jag att sminka mig, klä mig i kjol och klackar, raka benen och kämpa för att vi alla ska behandlas lika. Och försök inte berätta för mig hur jag ska vara, tycka och tänka för att duga som vare sig kvinna eller feminist. Det har så många gjort så många gånger tidigare och jag lyssnade inte då heller.

Av Emma Dahlström 08 mar 2013 06:00