"Såg ni den där fula kinesen?"

Jag var åtta år gammal första gången det hände, på väg till en fotbollsträning i min hemort. Ett stort gäng i åldern jag är i nu passerade. Redan på avstånd skrattade de och jag minns att jag undrade varför, eftersom jag och min vän var de enda i närheten när deras ögon direkt riktades mot oss. Så gick de förbi oss och skrek: "Såg ni den där fula kinesen?"

Jag sa inte ett ord.

Jag var åtta år gammal andra gången det hände. Mina asiatiska vänner, våra föräldrar och jag, satt på tunnelbanan hem efter en filippinsk fest. Ungdomarna till höger om oss raljerade om huruvida vi kunde svenska eller inte, hur äckliga kineser var, förolämpade min klädsel eftersom de trodde att jag inte kunde svenska. Inte för att det spelade någon roll.

Jag sa inte ett ord.

Jag var tolv år gammal fjärde gången det hände. I korridoren i min högstadieskola knuffade en klasskamrat in mig i väggen och skrek "Usch, jag rörde den där! Asiatjävel!". När han var bortom synhåll, sjönk jag ihop som en hopskrynklad servett och grät som om Niagarafallen föll från mina ögonlock. Jag var en "den där."

Jag sa inte ett ord.

Jag var tretton år gammal fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde, nionde, tionde och oräkneliga gånger efter det. I min högstadieskola sa en tjej högt och tydligt att hon ogillade asiater och gav mig en hatisk blick när jag passerade henne i omklädningsrummet. Hon fick medhåll av en tjej i samma klass som viskade "där kommer sydkoreanen" varje gång jag passerade. Ett epitet jag inte visste tillhörde mig, eller hade negativ klang. Men jag vet ju inte bäst, det är allmänheten som bestämmer min nationalitet och mängden respekt som ska användas mot mig.

Jag sa inte ett ord.

Jag nämnde inte den tredje gången, som egentligen inte var en gång. Det var en upprepning av händelser.

Jag var åtta år gammal och varje morgon på väg till skolan, sprang en liten pojke förbi mig när jag kämpade mig upp för en backe, och började slå på min väska och skrika åt mig hur äcklig jag var, hur ful jag var, hur min hudfärg var gul och såg ut som kiss, hur vidrig jag var, hur jag inte förtjänade någonting annat än att skämmas. Bakom honom gick hans äldre syster, helt oberörd. Jag grät varje dag. Det här pågick i veckor.

En dag när pojken i vanlig ordning letat upp mig och börjat trakassera mig, märkte jag att hans syster inte gick med honom. Han var ensam. Jag såg det som en möjlighet. När vi stod och väntade vid ett övergångsställe brast det för mig. "Kines!", skrek han och allt jag hade behövt genomlida endast på grund av färgen på min hud kom tillbaka. Jag kände hur tårarna började rinna och ilskan tog över. Jag minns knappt hur min knytnäve träffade hans näsa. Allt skedde i ultrarapid. Jag hade aldrig förut varit så arg.

Nu låg han på trottoaren, med blodet rinnandes ur näsan och chocken i hans ögon lyste svart. Han hade blivit nitad av sitt ständigt tigande offer. Hon stod där och grät och skrek på honom, använde alla ord som cirkulerat i hennes sinne när hon varit tyst. Hon skrek för all smärta världen orsakat henne för en hudfärg hon inte själv valt, hon skrek för att hon till slut hade behövt nita någon för att få den respekt hon förtjänade, och till sist vände hon honom ryggen och sprang med en blodig näve till skolan.

När jag återberättar den här berättelsen blir jag alltid illa berörd. Jag slungas ofrivilligt tillbaka till en tid då jag tvingades slå någon för att han skulle sluta. För det kändes så, även om det kanske inte var så. Jag var bara åtta år. Det kändes för mitt åttaåriga jag som om jag behövde använda våld, vilket mamma lärt mig var fel, för att få honom att sluta vandalisera mitt en gång så oskyldiga hjärta, varje dag. De som lyssnar på min berättelse brukar alltid säga att det var rätt åt honom, att han förtjänade det, att han lärt sig sin läxa.

Men det var inte han som lärde sig en läxa. Det var jag.

Våld löser ingenting, och i synnerhet inte de svåraste av rasistiska konflikter. Våld raderar inte människors fördomar och hat mot andra grupper. Ett våldsamt agerande går aldrig att rättfärdiga med ilska eller förtvivlan. Titta bara på nazisterna som skrek rasistiska slagord när de mördade en Algerier för ett par dagar sedan, mitt i centrala Aten.

Våld löser ingenting. Våld för oss bara närmare orättvisor.

Med det sagt vill jag be dig jag misshandlade trots att du förmodligen inte läser det här om ursäkt - på det enda sätt som faktiskt ger världen något, och samtidigt möjligtvis förhindrar framtida beteende som det vi båda uppvisade - genom den här texten.

Mina ord är en ursäkt till både dig och det samhälle som lärt oss vårt hat.

Av Angela Larsson 19 jan 2013 06:00