Femtio år som Angus

Klockan är 06.00 fredagen den 18 januari 2013. Jag brukar gå upp prick klockan sex, då jag vid just denna tid kan gå in på Sourze och se vad det nu var jag skrev i Fredagskrönikan, och lika förvånad varje gång tänker jag: "Har jag skrivit det här?"

Idag tittar jag mig i spegeln och ser rynkor och fåror, och så klart det där lilla fåniga leendet som uppstår när jag tänker för mig själv: "Visst fan, det är ju du, vad fan ler du åt?" Ibland kan jag till och med skratta till.

Jag har min själ lyckats bli 50 år idag, och ingen är mer överraskad än jag själv. Vid 15 års ålder var jag ganska säker på att jag inte skulle leva till 20 och helt säker på att 30 var omöjligt, så det gällde att passa på att leva medan tid fanns, och det gjorde jag.

Man brukar säga att det är inte antalet dagar man levt som är viktigt, utan de dagar man minns. Med den alkoholkonsumtion som förekom under tonåren och alla de gånger jag vaknat någon annanstans än hemma, så är jag faktiskt rätt så nyfiken på de dagar jag inte minns och vad tusan det var jag gjorde i så onyktert tillstånd att någon ville ta med mig hem. Men det får förbli en gåta. Den jag behövde i livet och letade så länge efter, henne fann jag till slut, och hon har nästan varit med halva tiden. Det förklarar kanske hennes rynkor, när jag tänker efter.

Mycket händer på resans gång som man aldrig hade trott. Jag minns tankar som "Hur gammal jag än blir kommer jag aldrig att tycka det är tråkigt med tv-spel" eller "Hur gammal jag än blir så kommer jag aldrig att sitta och titta på Melodifestivalen med en fru och goda varma mackor som nån jävla Svensson", eller den här: "Alla människor är intressanta." Ja, smaka på den, det ska min själ en hel del till idag om man inte ska börja gäspa.

Man förändras helt enkelt utan att man behöver anstränga sig. Det bara sker, och plötsligt är alla regler och värderingar annorlunda. Det ska kanske vara på det viset, vad vet jag? Fast det skulle i sin tur betyda att jag är som man ska vara, och nu börjar det verkligen låta konstigt.

Nästa gång min fru frågar hur hon har orkat med mig i 23 år, då ska jag min själ säga: "Jag blinkar inte ens åt 23 år, jag skrattar åt 23 år, det är ju bara början för denne här. Jag har alltså min själ stått ut med mig själv i 50 år, vad säger du om det lilla gumman, och jag kan fortfarande le!"

Fast nu kändes det liksom inte som om det var jag som vann. Jag får nog tänka genom det där en gång till.

När man har två tonårsöner som tycker att det är mycket viktigt att ha snygga kalsonger, och man själv tycker att man kan ärva grabbarnas när gummibandet är på väg att ge upp, ja då är man strax vid 50. Vissa tappar hår, men antagligen tror min kropp fortfarande att jag bor granne med Alaska för det växer min själ överallt - i näsan, i öronen, och ögonbrynen ser ut som JR Ewings i den senaste upplagan, eller som Gonzo i Mupparna.

Men jag slapp i alla fall vara ung när man skulle raka sig överallt. Det fanns min själ en tjusning med att få ner jeansen på tjejerna liggandes på nån gräsmatta, precis då hela jäkla busken hoppade fram som om den hade varit vacuumförpackad. Helt klart minnesvärt. Vilka tider.

Jag är så full av minnen, händelser och eskapader att jag när som helst bara kan lägga mig ner en stund och minnas och återuppleva och skratta, till och med nästan skämmas ibland, men bara nästan.

Vissa saker lär man sig sent i livet och vissa saker lär man sig aldrig, som att inte lita på alla människor.

Fem av mina vänner på Facebook är bortgångna. Det måste väl i alla fall vara ett ålderstecken. Å andra sidan lever alla de andra, så jag ska nog försöka se det positiva, men visst blir det tomt när nära vänner går bort för att aldrig kunna råkas igen, otroligt tomt.

Nåja, trots att jag fortfarande väntar på svar om det nya jobbet så vågade jag beställa två maffiga smörgåstårto, för det ska min själ denna försvenskade kanadick ha på sin födelsedag, och massor av starkt kaffe och god tobak. Vilket jäkla underbart liv jag lever, och jag har en familj att fira med - någonting måste ha gått riktigt rätt under dessa 50 år för gladare kan ingen vara.

Så gläds med mig denna fredag, där jag sitter i mitt hem med fantastiskt sällskap, majonäs i mungipan samt en cigg i näven, och bara mår. De kommande 50 åren ska ni få höra alla de historier jag ännu inte berättat, och de är många.

Ha nu ett underbart fredagsmys alla Sourzare! Denna fredag blir det tyvärr inte mina bermudasshorts, då slår kärringen ihjäl mig.

Av Angus Liddell 18 jan 2013 06:00