Spår i daggen

Idag, som alla andra dagar denna sommar, innan daggen lämnat gräsmattan och solen just visat sig, orange och stor ovanför kastanjen vid grinden, smög jag mig upp ur sängen. Det var kallt och fuktigt däruppe på den oisolerade vinden, men jag hade inte tid att ta något på mig och dessutom var jag numera förutseende nog att behålla sockorna på över natten.
Nattskjortan kändes som en kylig bris runt benen när jag smög över det knarrigt avslöjande trägolvet och det gick alltid en rysning genom kroppen när jag, efter att ha borstat bort nattens flugor, satte mig i fönsterkarmen och med tummen och pekfingret lyfte lätt i den blekta rullgardinen.

Gräsmattan var fortfarande grå av nattfukt, utom där solen med allt större framgång lyckades sträcka sina armar ner över ladutaket och ersatte med guld och brons.
Fast fönstret var stängt kände jag doften av de under natten nedfallna äpplena där de fyllde hela den bortre halvan av gräsplanen. Ibland låg jag vaken om natten när det blåste, bara för att få höra det lätta dunset närde övermogna frukterna slog i marken.Och det skrämde mig litet, eftersom det var ett levande ljud som när man slår ihop knäna eller knackar sig med knogen i pannan.
I vilket fall som helst skulle getingar och bin snart söka sig dit och förvandla alltihop till ett minfält för alla som älskar att springa barfota i sommarvarmt gräs, men "innan dess, innan dess kommer du" sjöng jag tyst för mig själv, medan jag letade efter mörka fläckar i gräset.

Hade vår tomt korsats av en gång av grus hade jag varit tvungen att kratta varje kväll men nu kunde jag följa spåren ändå, ända från grinden, tvärs över gräsmattan och bort till,det visste jag redan, bänken bakom vedboden. Ibland när gräsplanen varit jämnt grå och solen redan hotat att ta över helt räckte det att jag gnuggade mig i ögonen och så fanns de där.
Bestämda steg utan att tveka, rakt över gården, fast med någon stunds fördröjning nedanför mitt fönster där de gjorde en lätt båge som för att komma närmare.Jag strök med min handflata över kinden för att känna denna korta beröring, detta svaga minne man kan ha efter en dröm om natten.

För om natten smög jag ner, alldeles naken och inte alls rädd för att följa som en skugga i dina fotspår
Om natten kunde jag se dig som en dimma framför mig, ditt långa hår och dina spensliga axlar där du retfullt dansade fram i gräset.
Om natten satt du kvar en liten stund på bänken bakom vedboden och log snabbt och självsäkert mot mig när jag smög runt hörnet.
Om natten tog du din kniv och skrev ditt namn i mitt hjärta och frågade sen efter mitt, men det vågade jag aldrig komma ihåg.
Om natten gjorde det inget att sockorna låg kvar i sängen eller att gräset var kallt eller att pappa skrek och mamma grät därnere för då flätade du ditt hår med mitt och så satt vi där på bänken tills jag vaknade, svettig och orolig och smög upp för att hinna se dina spår innan solen tog över.

Och där jag nu sitter, som jag gjort i en evighet, bakom gardinen önskar jag att jag vågade smyga ner förbi allt det förbjudna, förbi smärtan och gråten, ner till ditt vackra och goda. Ner till dig, men jag är så rädd att du försvinner då, eller att de får dig att försvinna och säger att du inte behövs.

Och kanske är det så, att drömmar måste förbli drömmar, och drömprinsessor måste drömmas i ett dammigt vindsrum på landet.

Kanske är det som de säger, att drömmar bara är spår i daggen om morgonen......

Av Solsken 14 jan 2013 10:33