sourze.se
Artikelbild

Medan smulorna sakta föll

Han gjorde sig hård. Han gjorde sig kall och satte på sig masken. Den han behövde för att våga se henne i ögonen, men som ändå inte räckt till för att säga sanningen.

De satt i köket och snön smälte sakta men säkert bort, precis som deras liv tillsammans gjort sedan det började.

Han hällde upp nytt kaffe, bara till sig själv för hon drack inte när han drack längre, och undrade varför hon bara satt där som ett fån. Varför hon bara satt kvar och väntade på att något skulle hända. Han var trött på att hon aldrig orkade, på att hon aldrig vågade.

Hon lekte förstrött med smulorna på fatet och önskade att solen värmt hennes hand istället för pulsen som febrigt hamrade där, men väntade på att han skulle säga något istället, tyst och ängsligt som en liten mus.

Han lutade sig bakåt i stolen och harklade sig som för att hålla ett tal och hon såg djupare, lite förvånat ner på sin hand och räknade smulorna som hon räknat dagarna de senaste åren. En och en hade hon räknat dem, varje dag men de blev inte fler, bara desamma. Hon såg på handen och undrade hur den blivit så ensam och hur det kändes att hålla någon annans hårt och bli hållen tillbaka.

Han gjorde sig hård. Han gjorde sig kall och satte på sig masken. Den han behövde för att våga se henne i ögonen, men som ändå inte räckt till för att säga sanningen.

Han ville säga att han inte brydde sig längre. Att han tänkte gå därifrån utan att fråga henne om varför eller berätta. Att det inte spelade någon roll längre.Han behövde minsann inte förklara, för det var inte hans fel att det blivit så här.

Hon kände kylan som kom som en död över bordet och ryckte till så att både smulor och fat föll i golvet medan gråten vällde upp i halsen och han blev plötsligt förbannad. Han kände vreden bubbla i halsen och fick kraft igen. Kraft att äntligen våga höja rösten utan att vara rädd att såra eller skada.

"Vad fan sitter du bara där för alltid. Du sitter bara där och gäspar. Vad väntar du på?" skrek vanmakten rakt i bröstet på henne och hon försökte i panik värja sig med handflatan.

Men hon hann inte riktigt och som ett knytnävsslag träffade orden henne rakt i hjärtat och i den blixtrande smärtan hände något. Då var det som om hon såg klart igen i skräcken och kom ihåg något från förr. Då såg hon upp mellan tårarna för första gången på lika länge som han varit tyst och svarade:

"På dig. Jag har alltid väntat på dig, men du vågar ju inte resa dig upp."

När han träffades av sina egna slag tappade han luften som om någon sparkat honom mitt i magen men reste sig ändå på darrande ben medan hatet och ilskan rann av honom som snön som smälte utanför. Han reste sig till slut upp, vågade med hennes tårar till slut i sina ögon och hennes sorg i sin och tog henne i sin famn, så hon kände att han också hade ett hjärta kvar.

Han sa ändå förlåt och tröstade. Han kastade masken. Den han behövt för att våga se sig själv i ögonen, men som inte räckt till för att säga sanningen.

Nu sa hon den istället och han sa ändå att det var hans fel att det blivit så här medan han stilla plockade upp smulorna och la dem i hennes hand. Han höll sina om hennes en stund och såg länge på dem, inte i ögonen, så att hon skulle förstå. Sedan höll han kort en hand mot hennes kind och gick tyst därifrån.

"Jag med" tänkte han innan han lämnade henne ensam vid köksbordet, hängde på sig ytterrocken och gick därifrån för alltid.

"Jag har också väntat på mig", tänkte han när han kom ut och log mot solen som äntligen värmde hennes hand där hon satt vid köksbordet.

Medan smulorna sakta föll mot golvet en sista gång.


Om författaren

Författare:
Fredrik Lindskog

Om artikeln

Publicerad: 20 dec 2012 06:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: