Mannen som svalde tiden. utkast ett, del ett.

Den kvällen var det något annorlunda i luften. Som om den väntade, jag kan inte beskriva det bättre än så. Jag och Maria lekte som vanligt i gränden där solnedgången skymdes av det gamla dårhuset. En del påstod att det fortfarande fanns galningar därinne, i de övergivna tomma korridorerna. Vart skulle de annars tagit vägen? Pojkarna i grannskapet tävlade i mod med varandra, slog vad om glaskulor och godisbitar kladdiga av fickors hetta, om vem som skulle våga sig längst in.

Någon sade att Franco hade varit där längst, nära på en timme, och att när han kom ut var han likblek och skakade i hela kroppen. Innan honom hade den lille fransmannen kommit längst, vilket var genom dörren. Jag trodde inte riktigt på det där med Franco, men det var svårt att inte snegla mot fönstren då och då och känna en iskall skräck inför risken att ett ansikte när som helst kunde dyka upp, hålögt och blodigt. Franco vägrade prata om det hur som helst, så man kunde ju glömma att få veta hur det egentligen var, och vad det var, låtsat eller inte. En del av mig tänkte nog att om han bara hittade på hade han skrutit om det hela, beskrivit fasorna i detalj. Så ja, jag var rädd.

Att jag och Maria lekte just där i den gränden berodde på den minimala risken för upptäckt. Jag var sexton år nämligen, och Maria femton, vi var för gamla för att leka vilket våra ensamma mödrar inte drog sig för att tala om. Vi förväntades hjälpa till med sysslorna i fädernas frånvaro, bära rena linnehanddukar till det provisoriska sjukhuset som kolerans tid hade tvingat vår tidigare skola att bli. Som tur var hade vi inget intresse av pojkar riktigt än, fåfängt svärmeri var vi oemottagliga för och det påverkade därmed inte våra liv nämnvärt, distraherade oss inte, vilket gav oss chansen att smita iväg just dit, till gränden, där rännstenen inte var full av minnen- minnen av hur döda fallit med sitt blod och avskräde sipprande ut kroppen. Det var enbart skräp och matrester som samlades där, och gevärselden som sporadiskt förekom dövades av de höga, tjocka väggarna på "institutionen för de mentalt svaga", som skylten kallade huset vi fruktade.


Hur som helst så hade jag just den kvällen, precis när skymningen föll på, en känsla av att något skulle hända, något skulle förändra mig. Vore det för alltid, undrade jag. Och vad? Vad var det som skulle hända? Maria tittade på mig med sina stora gröna ögon och tog min hand så jag rycktes ur mina tankar. Jag kände mig inte olustig- men på något sätt rörd, mina fingrar darrade mot hennes varma hud. Ett plötsligt ljud från den bortersta vägen mot oss fick oss båda att dra efter andan, det prasslade till av fötter som släpade sig genom de kasserade tidningarna med rubriker ingen ville se men tittade på ändå, tvångsmässigt under trötta ögonlock. Först var det enbart en skugga mot teglet som syntes, och vi kurade oss mot varandra. Marias bror Juan brukade säga att det var idiotiskt att leka på ensamma platser i dessa tider, men vi hade aldrig riktigt tagit det på allvar, vilket jag nu förbannade mig själv för.


Ett litet ljud av lättnad kom ur Marias mun, hon var den första som såg hur skepnaden materialiserades till en bekant man. Jag tänkte att det ljudet hon gjorde liknade det hos en valp som äntligen fick tag på hyndans spene efter att ha klättrat över sina syskon med en kurrande hunger. Innan jag själv kunde se insåg jag att stegen var bekanta; det stötvist ojämna, något tunga i dem. Det var Eddy Sjörovaren. Förmodligen var han inte en riktig sjörövare, men en gång hade han pratat om en båt han haft innan den togs av de som behövde den bättre, och Jue påstod att Eddy var sjörövare, detta var grundat på att han var halt och saknade tre fingrar på höger hand, samt hans vilt buskiga skägg som hade samma färg som den kletiga gröt vi åt till frukost samt oftast lunch med. Middag var inte att tala om- det fanns annat att göra. Men jag var aldrig hungrig på kvällen i alla fall, och kunde inte minnas en tid då jag var det. Juan var en man dessutom; arton år med kraftigt skuggade käkben över den solbrända huden, det svarta lockiga håret hade han börjat stryka bakåt som alla av männen gjorde vid en viss ålder, det var som en initiation till vuxenvärlden, okomplicerad och definitiv. Och en man ljög aldrig, det var vi övertygade om.


Jag rodnade vid tanken på hur jag så många gånger funderat på hur Juans stubb skulle kännas mot mina läppar. Så det där med ointresse för pojkar var inte alldeles sant.
Eddy Sjörövaren hade aldrig protesterat mot sitt givna namn, istället lovade han oss konstant beskydd och han var en man att lita på. En väderbiten man, en sådan som varit med.

Nyfikenheten som ersatt rädslan var enorm. Hur kom det sig att Eddy Sjörövaren sökt rätt på oss, mig och Maria? Kommit till vår hemliga plats där vi släppte ut håret från de obligatoriska röda banden och vågade oss på att skratta, och sedan skratta mer, när ekot av vår lättade glädje studsade mot gatan och for rakt upp i sommarhimlens leende blå ansikte. ekot av vår barndom. den borttagna.


Han stannade en bit ifrån och tittade på oss med en osedvanligt lurig blick. Osedvanlig till och med för att vara Eddy Sjörövaren, han som alltid hade historier och överraskningar till oss, som plockade mynt ur våra örons skrymslen och fiskade upp pastiller från våra förvånade munnar, för att sedan le och släppa dem på tungans torra landskap.

Den där smaken av mint kommer jag aldrig glömma, oavsett hur länge jag lever och hur jag lever. Eddy Sjörövaren var hjälte och kung i min värld. Jag tror aldrig jag kommer tänka på honom som annat, och jag kommer för evigt, tills den dag jag dör, sörja hans ovärdiga slut i denna karga värld.


Vi hoppade nästan av förväntan efter ett slag, men han sade inget. tystnaden var ännu bättre, det betydde att något stort var på gång, något speciellt. Och vi var de första! Maria och jag! Bröstet svällde av stolthet över att vara utvald, vara lik en väpnare, som håller kungens svärd. Efter några minuter då vi suttit helt stilla och tysta, för att det kändes som om frågor skulle förstöra allt men frusna rörelser påskynda, vände Eddy Sjörövaren sig om och började gå.

Besvikelsen sköljde över mig med en bitter smak av att ha blivit bedragen, en bitter smak av att jag skulle vetat bättre, att två unga flickor aldrig blir de första att spräcka barriären mellan vad man vet och vad som ännu är att komma. Maria slog ned blicken och jag visste precis hur hon kände sig, hon kände sig som jag. Min käke knakade till för att jag lyfte den för snabbt när jag hörde mitt namn uttalas.


"Julietta!" munnen på mitt ansikte, som kändes så främmande plötsligt, föll öppen, men inga ord kom, bara ett gurglande hopp långt ned i halsen. "Julietta!" sade han på nytt, "Ta med dig den lilla och kom!"

Maria for upp så snabbt att knäna skrapades mot gruset och blod började rinna nedför ena smalbenet. Hon var framme vid Eddy Sjörövaren innan jag ens kommit till stående. Att hon kallades "den lilla" berodde på att ingen mindes vad hon hette längre, hon var väldigt kort som barn och verkade ha slutat växa vid tolvårsåldern, Franco gav henne smeknamnet ett år senare och bara jag och Juan kallade henne Maria nuförtiden.


När jag väl kommit på fötter sprang jag. Maria, som höll på att spricka vid det här laget, kunde inte hålla sig längre. "Vad är det, Eddy?" sade hon. "Vad skall du berätta för oss? Har du fått nya spikar i benet?"


Vi visste båda, liksom alla andra, varför han haltade; han hade berättat det för oss när vi var samlade i en halvcirkel en eftermiddag för några månader sedan, då sanden från de döda gatorna blåste in i våra kläder och munnar.

Det gick till såhär: Han hade fått foten avhuggen precis ovanför knölen, men som tur var hade hans trogna vapendragare Haramari Adel som var arab, och verkade ha försvunnit någonstans på vägen till vår stad agerat snabbt och gripit hammaren han alltid hade i sadelväskan, det där med sadelväskan förbryllade oss- det fanns ju inga hästar längre, men vi ifrågasatte naturligtvis inget. slitit fram fem spikar ur sitt bälte och helt sonika spikat fast foten igen, allt medan Eddy Sjörövaren dövade smärtan med sprit och tuggtobak han frustande spottade mellan luckorna i övre tandraden.

Fem centimeter ben saknades efter proceduren- men foten satt fast igen! Det var fantastiskt, jag hade aldrig hört något sådant, det får jag nog inte igen heller. Att det inte var sant spelar ingen roll. Jag trodde på det så väldigt mycket längre än jag egentligen gjorde, för jag kan fortfarande se ansiktena på alla samlade;

Franco, Erica, den lille fransmannen, Andre, Riko, Lila, Semper, jag, Maria, till och med Juan trots att han var för gammal för sådana historier. Och därmed höll sig på avstånd, som om han egentligen gjorde något helt annat. Vad det nu skulle vara.


Den bilden går inte att sudda ut. Jag skulle inte vilja sudda ut den för allt i världen. Inte för någonting. Det var oskuldens tid, antar jag. De rena ansiktena vi hade då, de klara ögonen- allt som gick förlorat sedan, i eldarna.



"Nej, lilla" svarade han och skrattade sitt bullrande skratt. "Jag skall ta er någonstans. En vän till mig har nyss anlänt från fjärran. Han har vandrat genom de vilda landen, där banditer strövar och hövdingar härskar, han har kommit hit bara för er skull, för att berätta sin historia." Bara för vår skull. Lyckan när han sade det var omedelbar och starkare än något annat i världen, vi följde honom andäktigt när han började gå. Efter en halvtimmes promenad svängde vi ned mot floden.

Av Klara Norling 12 dec 2012 10:56