"Älskling, bli inte sur nu..."

Året var 1991 och min son föddes, med allt vad det innebar. Min fru hade mammaledigt och själv jobbade jag som ansvarig för en personalmatsal som mättade 115 personer. Det var jag som dukade fram frukosten och fixade lunchen, så det fanns liksom ingen tid att stanna hemma då ingen annan kunde hoppa in.

Den lille rackaren som förgyllde våra dagar hade för vana att inte vilja somna om man inte gick ut med honom i vagnen tills han somnade och ibland, när han väl hade somnat och man vände hemåt, hann man precis över tröskeln med vagnen för att sedan se två öppna ögon på barnet som vaknat igen. Det var bara att vända vagnen och börja om.

När det var som värst fick jag lägga honom i bilbarnstolen och köra en runda med bilen tills han stängde ögonen och slutligen somnade. Min fru, den hjärtliga lilla saken, kände sig för trött för att ta matningen på nätterna så vi kom överens om att jag skulle ta matningen om nätterna, om jag bara fick sova en timme så fort jag kom hem efter jobbet; en powernap så att jag skulle orka.

Varje dag var likadan. Jag kom hem efter jobbet och slocknade omedelbart, för att efter vad som kändes som fem minuter vakna igen, och så blev det full fart fram tills det att Hampus somnade till slut.

I området där vi bodde kallades jag för "han med vagnen", så ni förstår nog att det kändes underbart när Hampus sov sin första hela natt. Detta skedde samma dag som vi firade hans första födelsedag. En hel natt i sträck, och det löpte bara på efter det. Åren gick och Emil föddes två år efter.

När Hampus fyllde fem satt vi en kväll och snackade om hur besvärligt det var med nattningen första året. Jag berättade för min fru att det verkligen hade känts som om jag bara sov fem minuter istället för en timme varje dag efter jobbet. Min fru svarade: "Älskling, bli inte sur nu men jag hade så tråkigt på dagarna att jag ställde om klockan så fort du somnat, och att det kändes som fem minuter berodde på att det var just den tiden du sov."

Jag trodde inte mina öron. Hon måste ju skoja! Jag frågade: "Menar du att du gjorde så en gång, eller varje dag under det året?", och det lilla hjärtegrynet svarade: "Faktiskt varje dag det året, det var ju så tråkigt under dagarna och när du väl kom hem kunde du inte bara sova fattar du väl."

Nej det är klart - inte kunde jag väl ligga och sova i en hel timme!

Först undrade jag varför hon inte sagt något förrän fyra år senare, men det kunde jag faktiskt känna själv att cirka fyra års avstånd behövde jag för att kunna smälta det här. Jag kunde nästan till och med skratta åt det - men bara nästan.

Min fru avslutade diskussionen med att säga: "Men jag var trots allt mammaledig och det skulle väl inte heta så om det inte betyder något heller!" Visst är hon för go´, det lilla hjärtegrynet?

Till alla som tänker skaffa barn, ta mitt råd och sov så mycket ni kan innan!

Nu är det min själ fredag alla Sourzare, och efter en underbar vecka på det nya jobbet ska jag sova så mycket jag vill - hela helgen om jag känner för det, för barnen är stora och tanten har Facebook och sina TV-serier. Livet leker.

Ha en underbar helg!

Av Angus Liddell 02 nov 2012 06:00