Le syndrome de Cotard

jag har slängt bort många
soluppgångar, de som
är av det slag att de måste förgöras, för vackra
för en
dag som utspelar sig i
helvetet,
alldeles sådär jätteblå och
din gryning var inte annorlunda från de andra
kasserade
alls;
en morgon när sjön var varm och det var
där
jag borde varit,

och du förlorade dig sälv
antar jag, du
hade ingen aning
om hur världen
hatade oss båda



du känner mig,
enligt egen utsago
så då
måste du ju veta allt om

vintern i ögon utan irisar, smaken av regn efter ovädret, den allra
högsta
våningen som
jag är så hopplöst förälskad i, hur jag har märken på bröstet efter
när jag låg tryckt mot gömda berg, glömda
golv på skitiga barer
i
Kanada och skymningen i Arizona, där molnen ser
ut som
otvättade drömmar,
missiler, rödvita missiler som faller mot
gräset
utan
att någonting händer, har du sett
det fula sanatoriet, det
gamla fotot av ett annat foto, danse
macabre i vardagsrummet, en
parad /Día de los muertos

och
att jag behöver
inte

din tillåtelse
att

småle över
våra delade
domnade
timmar



kanske måste jag döda dig vännen,
du får se trösten som
stark eller
klen, vad du nu behagar, det vill säga:


alla välsignar sin bödel när bilan
faller, och jag,



jag älskar likgiltigheten
så väldigt mycket mer
än
mänskligheten

Av Klara Norling 26 okt 2012 13:36