Jag hittade rätt till slut

I denna djungel av terapimetoder som finns, så hittade jag till slut rätt. Tio kilo lyftes från axlarna och jag "svävade".

Här vill jag gärna förmedla vad som fungerade för just mig; det som gav mig min självkänsla, lärde mig att stå upp för mig själv och befriade mig från skuld och skam. Därmed inte sagt att jag är klar. Hela livet är en resa, och mycket finns kvar att träna på.

Medan jag gick i individuell terapi så blev min önskan om en bra grupp allt starkare, men jag visste ju inte vad det hette eller hur jag skulle hitta dit. Men för min inre syn såg jag hur det skulle se ut; en trygg plats där man från grunden kunde leva ut alla intryckta känslor, och där det fanns närhet, värme och omtanke. Så av en slump så bara fanns det där - professionellt och legitimerat, som är viktigt i dessa sammanhang. Av naturliga skäl kan jag ej skriva adressen här.

Jag tyckte att allting stämde på mig. Så många år som jag letat, längtat och önskat. Metoden byggde på både psykodynamisk och kognitiv terapi.

Gissa om jag var rädd när jag skulle gå min första helg! Jag var så nervös att jag darrade. Hur skulle jag, som var så misslyckad, kunna passa in där? Jag som var ful och fel på alla vis, och "konstig", jag som inte ens klarade av att vara ett "normalt" barn, än mindre en fungerande vuxen. När skulle de upptäcka att jag var en bluff?

Min första helg klarade jag galant. Jag upptäckte att jag inte alls var ful eller fel, konstig eller onormal - precis tvärtom! Jag dög precis som jag var. Jag var en vacker tjej. Självkänslan ökade som en stormvind, och framför allt; det var inget fel på mig.

På söndagen så sprakade och glänste mitt hår, mina ögon glittrade och mina kinder var rosenröda. Jag levde! Jag klarade av att sitta på golvet framför hela gruppen, se var och en av de andra i ögonen och säga: "Jag är en bra människa. Jag har rätt att finnas. Jag duger precis som jag är." Och de andra såg på mig och nickade och log mot mig, och jag fick bekräftat från dem att jag var värdefull. Det kändes som hela mitt "inre barn" lyste som en sol.

Alla känslor av vrede och av sorg och av rädsla, som hade varit nedtryckta i min mage under decennier, kunde jag nu med mycket god hjälp av terapeuterna och hela gruppen, uttrycka fullt ut. Det gällde givetvis också andra känslor som smärta, välbehag och kärlek. Ibland blev det så att hela gruppen samtidigt uttryckte dessa känslor, och då var det nästan som "hela havet stormar"!

Jag minns att jag bankade på den där boxbollen och var så himla arg, och upprepade gånger kunde använda rösten fullt ut, som till exempel: "Du skulle ha skyddat mej pappa!" När vreden var förlöst, så kom smärtan, och jag grät floder, i en trygg famn som man kunde få vara i så länge man behövde. Och det behövde jag. Jag hade väntat så länge, så länge...

Jag var med i gruppen i nästan fyra år.

Ge inte upp! Visst finns det hjälp att få. Det kostade en hel del pengar, men det var värt varenda öre.

Av Therese Andersson 23 okt 2012 06:00