Lycka är målet med livet - har politikerna glömt det?

I somras var jag i Turkiet för första gången. En sak jag slogs av var att landets ledare under perioden 1923 till 1938, Mustafa Kemal Ataturk, fortfarande hyllas som en ledare, som vore det i en gammal kommunistdiktatur. Väggar utomhus och inomhus, i båtar och bussar - överallt i det offentliga rummet - pryds av den forne presidenten. Det är som om vi, i Sverige, hade Per Albin Hansson på bild på offentliga platser över hela landet.

Men vad är grejen då, varför är denne Ataturk fortfarande så närvarande i Turkiet trots att det är snart 75 år sedan han dog? Jo, han verkar ha gjort något helt otroligt. Han lyckades, på mycket kort tid, med det även idag självklart extremt kontroversiella, att genomföra en förvandling av sitt land från ett där religionen styrde, islam, till ett sekulariserat land, där politiken är skild från religionen, han gjorde Turkiet till en modern demokrati. Mitt intryck är att Ataturk var en exceptionell politiker, som vågade agera enligt sin egen övertygelse, trots att det innebar mycket stor risk för politiskt självmord och säkert med risk även för sitt faktiska liv.

Finns det exempel på sådana politiker idag? Politiker som inte tänker "smart"? Politiker som vågar säga det de egentligen tycker, utan att ta hänsyn till "marknaden"? Alltså, fullt ut, utan kompromisser, arbeta för det samhälle som de själva helst vill ha? Politiker som tänker exakt samma sak privat som de säger i sina offentliga uttalanden? Jag vet inte om Ataturk var sådan, men jag tror det och jag är tveksam till i vilken grad politiker idag i ledande ställningar är sådana. Jag är orolig för att de har glömt sitt egentliga uppdrag och helt snöat in på tron att allt handlar om ekonomisk tillväxt.

Jag har en växande känsla av att det skulle behövas en Ataturk nu, i Europa - i världen - som vågade sticka ut och inte resonera på samma sätt som alla andra. Jag känner att de skillnader som beskrivs som stora mellan olika ledare i Europa, eller ta presidentkandidaterna i USA, egentligen är väldigt små. Alla har ju samma mål med sina länder, sina ekonomier: fortsatt tillväxt av BNP, helst ökad tillväxt. Länder har på något sätt kommit att jämställas med företag där avkastning på det investerade kapitalet är det självklara, egentligen enda, målet. Jag undrar, har man glömt bort att det mest troliga målet i livet för varje människa torde vara så stor andel tid som möjligt då man känner lycka, snarare än vilka ekonomiska värden man förfogar över? Till viss del sammanfaller de, visst, men inte till hundra procent - kanske till tjugofem? Fundera på det: till hur många procent bedömer du att saker du äger hänger ihop med hur lycklig du är? Hade du inte någonting alls, skulle du säkert vara olycklig, men det behöver inte i ett land som Sverige vara "worst case scenario" för så många. Det är snarare storleken på bostaden, läget av den, vilken bil du har, storlek på din TV, hur ofta du kan äta på restaurang, hur ofta du har råd att köpa kläder, hur ofta du har råd att resa utomlands etc, som du bör överväga. I vilken utsträckning du har de sakerna eller inte, hur mycket påverkar det din känsla av lycka, om du tänker efter?

Jag anar att perioden vi lever i just nu, alltså i stora drag, århundradena 1900 och 2000, i efterhand kommer beskrivas som en period då vi, i de ekonomiskt, säg, femtio rikaste länderna i världen, sprang allt fortare i ett ekorrhjul med syfte att uppnå något som egentligen var fel, något som egentligen inte ledde till större total mängd lyckliga människor. Jag undrar vem som ska bli den första politiker att uttala sådana mål med sin politik som inte handlar om ekonomi i första hand, utan om det egentliga målet med livet; känslan av lycka.

Hur skulle de reagera i Bryssel om Fredrik Reinfeldt kom dit och sade, "nej hörni, vi har en ny idé här, vi anser att vi måste släppa det här med tillväxtmål i länders produktion av varor och tjänster och istället definiera något nytt, som bättre beskriver graden av livskvalitet."

Personligen tycker jag att det skulle vara befriande.

Av Carl Olof Schlyter 19 okt 2012 16:43