Lögn eller verklighet?

Som en mild orkan hade hon farit fram genom livet och njutit av allt som låg framför henne. Mitt i snålblåsten hade hon skaffat sig barn, katt och en utbildning, utan att egentligen ha ett specifikt mål. Precis som kattungarna som får spatt och far fram och tillbaka genom huset i en eufori de inte vet hur de ska hantera, så hade hon väntat på något som hon trodde skulle visa sig bakom hörnet vilken dag som helst. Nu hade hon bott på samma ställe i tolv år och hörnen var desamma, om än lite mer kantstötta, men ingen aha-upplevelse hade dykt upp som en glädjeyra när hon kikat runt, och bakom.

Hon lyfte sina armar och tog tag i blåsten, vände sitt huvud mot det eviga blå och viskade knappt hörbart till det ovanför. Hon kände hur hennes muskler i armarna slappnade av när vinddraget som stoppades med handen blev mindre. En lång stund stod hon där, och för sin inre syn svischade bilder förbi hennes slutna ögonlock.

En var ungdomens visshet om evigt liv med evinnerliga möjligheter. En annan var visioner som aldrig blev till något, och slutligen stod de nu nästan vuxna barnen framför henne och var på väg ut i livet. De var där hon en gång var, med drömmar och underbara delmål.

Sakta sänkte hon sina armar då vinden hade lagt sig, och ansiktet vändes ner mot den våta höstmarken. En djup suck andades ut all den vind som försvunnit från träden omkring henne, och hon kände en uppgivenhet över att vara här, med husknutar som inte gett några överraskningar.

Hon fick känslan av att leva i en förljugen värld som kanske skapats av just henne själv. Hon hade ingen möjlighet mer att välja, eller hade hon? Helt plötsligt stod begränsningarna framför henne med nya rynkor, hårslingor som förkunnade en ny tidsålder, och en trötthet hon inte kände igen.

Fanns numera bara en tid av accepterande att det man en gång önskade hade ett "bäst-före-datum"?

Som sonen som erkänt sin egen dumhet i att han inte lyssnat på henne när tröttheten över skolan gjorde honom apatisk, likadant hade hon det kanske när det gällde upptäckten att tiden hade ett slut. Det är en sak att förstå, en helt annan att Förstå. Men vad hjälpte det henne där hon stod och kände en tyngande sorgsen klarhet över att hon inte tagit fler chanser i livet?

Hon visste vad denna tiden kallades. Det var då man skaffade sig en sportbil, en MC eller sålde allt och drog jorden runt på en segelbåt. Men man var nog inte tvungen att bli så drastisk, tänkte hon snett småleendes för sig själv.

Någonstans långt där inom henne visste hon att detta var den andra chansen som visade sig för henne. Den stod där som en liten vårblomma i knopp en kall höstdag. Egentligen var den inte för alla att se, utan den stod där enbart för henne. Hon fick här ett val att böja sig ner och ta till sig denna underbara gåva, eller så kunde hon med sorgsen blick se ut i tomma intet och drömma vidare om det som aldrig blivit.

Tystnaden grep tag om henne och hon rös till även om den stilla vinden kom i ryggen och hårets testar smekte hennes kind. Innan hon böjde sig ner för att ta tillfället i akt och plocka blomman som ännu inte blommat ut, vände hon åter ansiktet mot himlen och började stilla skratta.

"Det är ju nu, med all erfarenhet jag skaffat mig, som jag verkligen har chansen att förverkliga mina drömmar. Ungdomens tid är bara en träning i det som komma skall, om vi bara vågar sätta knoppen i vatten."

Allt är som det ska, i denna tid just nu, och vi har alltid valmöjligheten: Yin eller Yang, vem vet? Lögn eller verklighet? Det är bara vi själva som avgör.

Av Birgitta Stiefler 17 okt 2012 06:00