Hanna Wagenius: "Den farliga välviljan"

Vägen till helvetet är stensatt av goda föresatser, lyder ett välkänt talesätt. Det skulle dock inte skada om det var ännu lite mer välkänt i politikerkretsar, för det är tyvärr alldeles för sant.

Den senaste i raden av integritetskränkande lagstiftningar vi har att se fram emot är en om behandlingen av personuppgifter hos Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering IFAU. I sig innehåller lagförslaget inte så mycket nytt - IFAU behandlar i stort sett redan personuppgifter på det sätt som lagen kommer föreskriva, och kommer i princip inte att införskaffa några nya uppgifter utan istället använda sådant som exempelvis SCB redan har samlat in och avidentifierat. Men, vad de kommer göra är att samköra olika uppgifter på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än rejält omfattande - och en del av uppgifterna är i allra högsta grad känsliga och privata.

Varför i hela friden vill man då göra detta? Tja, poängen är helt enkelt att IFAU ska kunna berätta för medborgarna vilka av de åtgärder, som varje år kostar 60 - 90 miljarder kronor av nämnda medborgares pengar, som faktiskt fungerar när det kommer till att minska arbetslöshet och utanförskap. Och visst kan man förstå det nobla i att se till att mäta effektiviteten av just dessa åtgärder, för att kunna optimera, göra om eller kanske skrota dem. Det skulle säkert kunna leda till att utanförskapet minskade. Självklart menar lagförslagets förespråkare bara väl.

Problemet är bara att den här integritetskränkande välviljan antagligen inte hade varit nödvändig om det inte hade varit för effekterna av den välvilja som politiker i decennier visat på arbetsmarknadslagstiftningens område. När man velat skydda arbetstagare har man samtidigt gjort människor tillhörande grupper som redan betraktades som en större risk att anställa ännu mindre attraktiva - och man har effektivt avskurit deras möjligheter att konkurrera genom att exempelvis jobba för en lägre lön än någon som sågs som ett jämförelsevis säkert kort. Det gör att vi idag har pressat upp arbetslösheten i dessa grupper till nivåer vid vilka det blir nödvändigt för politiker att göra riktade, välmenande åtgärder för att komma till rätta med det hela - och för att välviljan ska fungera måste man naturligtvis ta fram och sammanställa statistik.

Om staten istället kunde ta detta med att behandla alla lika på lite större allvar och också helt enkelt göra lite mindre skulle vi helt enkelt slippa fortsätta stensätta den där vägen. För det är faktiskt inte tanken som räknas, hur god den än må vara. Tvärt om verkar de godaste av tankar kunna leda till de vidrigaste av konsekvenser. Det kanske skulle finnas en poäng i om fler väljare började ifrågasätta om man verkligen vill ha politiker som gör gott, eller om man vill ha politiker som gör rätt, för det är verkligen inte samma sak.

 

Av Hanna Wagenius 27 aug 2012 10:30