Allt det vita som kommer emot oss

Allt det vita som kommer emot; meningen har betydelse.
Vad är meningen?
Att bli utfrågad på klinik av hästmannen.
Just nu ja, just nu.

Jag bär minnet av utvisning, eller avvisning ifrån då.
Tidigt 70-tal.
Jag lärde mig ljuga bäst.
Eller var jag född med talangen.
Låg den latent i dna?

Om pappa vet jag inget. Om pappa vet jag allt.
Mor. Urberget suckar och visar blodet. Det är blodet.
Men är det hela sanningen?
Skall det lydiga barnet vara lydig tills hon dör?

Låt mig berätta. Det var ledsamt att födas.
Nej. Inte på ett kokett sätt.
Det är konstruktion hånar jag mig.
Är inte allt just det; konstruktion.
Ge mig sanningen. Eller inte.
Du frågar om jag kan tåla den.
Det är det ljusa emellan allt.
Det som strålar och sticker.

Vi vet bara att vi inte kan tala om det.
Jag vill fråga dig om våglängder.
Jag vill fråga dig om skuld. Vill du att jag ska bära mer?
Vissa förblir nakna.
Hur ska jag någonsin kunna förklara att blod bara är blod?
Drivkraften är vetskap om död.
Inget annat. Aldrig annat.

Mitt klamrande är sjö och skog, liksom ven och artär.
Om det kan vi inte tala.
Till sist har jag förstått hur mycket du fruktar såret.
Det jag har hand om och smörjer.
Det är kanske därför du är tyst.

Elitist. Kommer du ihåg? Aldrig att jag glömmer.
Gör mig synlig. Jag vet du gömmer mig.
Vad vill du mig då?
Är det en sorglig tråckling intill nästa avslut?
Far är död. Mor blundar.
Så skall jag vackla. Det kan vara vackert vill jag säga.

Det jag ger är aldrig gratis.
Mina hinnor är många och starka.
Vi har råd att förlora.
Egentligen är det en autistisk bön.
Patetik har länge sökt söva mig. Är vi kemi?

Jag vill fråga om att falla. Kan du falla?
Jag faller fritt och mitt ansikte är öppet.

Jag måste veta om du skall falla?
Vill du. Vill du?

Av Nina Ahlzén 30 maj 2012 17:42