Skåne är en kvinna

Vägen till kvinnan, kärleken och livet sträcker sig från fiskebyn Kåseberga till Luangwa Valley i Zambia, men den går också djupt in i mannens hjärta. Man kan se den som en tvillingstig till den peruanska Dimskogens snårigaste vandringsstråk. Jag har tyckt mig ana den nere i Kivik också, hos pojkarna som pallar äpplen i trädgårdarna där. På Grand Hotel i Lund möts poeter och författare några gånger om året för att diskutera stora och små frågor över ett glas rödvin, men kvinnans omtalade sinnlighet kommer man bara nära i skrift.

Fransmän och italienare kräver däremot inga pennor för att fånga livet. De hyllar ögonblicket, modern och sensualismen genom att födas och växa upp. Nåja, vi har det vi också. Det speglar sig i bränningarna längs skånska kusten. Nakenbadarna utanför Ystad mäter vattnets temperatur och blir en del av naturen och det lustfyllda. Havet är deras hemort och saltet ett livselixir.

På Fritidsbaren mellan järnvägen och Ystadgränsen äter man Skånes godaste wienerbröd. Romsåsen från Ahls rökeri i Kåseberga är rent ut sagt magisk och kan få män att närma sig kvinnor på ett sätt som man aldrig trodde var möjligt.

Om man tar färjan över till Ven eller besöker Möllers bokhandel i Kristianstad, det spelar ingen roll. Passionen finns där, längs de slingrande cykelstigarna och bland de vackra böckerna på hyllorna. Vi möter den under kastanjeträden där tonåringar söker sig fram till den första kyssen, vi hör den på gågatan i Malmö när musikanter från Sydamerika spelar så innerligt för oss, den lurar i Magistratsparken under festivalen, ja, man kan till och med hitta den inne hos LP-Möller om man inte räds de tunga tobaksdimmorna.

När ängarna mellan Bredasten och Fredriksberg står sig vilda och vallmon växer som envisa kantareller, då faller sorgen från det sorgligaste hjärta och glömd lek väcks till liv i utarbetade fäder och mödrar. Man behöver inte resa till syndens Rio de Janeiro eller köpa en vingård i Toscana för att återerövra kärleken. Man kan flyga drake genom Skåne, vandra från Höörs tågstation till djurparken och bada i sjöarna, kanske älska på de skrangliga bryggorna om man har med sig sin käresta och lusten faller på.

Man kan lyssna på sagosångerskan Torun från Linero utanför Lund, när hon iklär sig prinsessklänningen och sjunger med världens finaste stämma för de andlöst lyckliga barnen. Jan Sigurd kan roa oss från scenen och ge oss de skratt vi behöver för att överleva ännu en stundande höst och vinter. Vi har Nilen och pyramiderna i oss, Berlinmuren och grisfesterna på Kanarieöarna. Nu kan vi slappna av och upptäcka den vitkalkade kyrkan utanför Lövestad, brevlådornas charmiga snedhet i Sandskogen och Helsingborgs spänstiga promenadstråk. Vi kan resa på den där stigen in i mannens hjärta och möta skönheten och glädjen.

Skåne är en kvinna. Se hur fälten böljar genom hennes vener och artärer, se hur morgonsolen flämtar i hennes andetag. Hon kastar sitt milslånga hår över städer och byar och förlåter Klippan och Sjöbo med en moderlig kyss. Ängelholm vilar i hennes armhåla som en rufsig kattunge och Burlöv är mer än en busshållplats mellan Malmö och Lund; en frisk cell i den frodiga landskapskroppen.

I Trelleborg bodde Helmer Möller. Han var sjöman och kvinnotjusare och hade en grön sjöjungfru tatuerad på armen. Efter ett par supar berättade han gärna om Liverpool och horhusen. Simrishamn doftar gott av fisk och i Haväng kan man bli tokig av naturens prakt. Om geparden i Luangwa Valley bär på fantastiska hemligheter och apbrödsträden och de grönblå lagunerna är medicin att äta och dricka, lägger sig kvinnan på en schäslong och låter sig målas av och hängas upp på galleri. Vägen mellan det ena och det andra binder samman världen. Man kan gå på regnbågen om bara fantasin tillåter det.

Helmer Möller var min morfar. Han blev 79 år, trots att han rökte starka cigaretter ända in i döden. Jag tog farväl av honom på sjukhuset för länge sedan. Han låg medvetslös men vaknade till när jag tryckte hans hand och viskade adjö nära kinden. Hans hår var svart som tjära och ögonen snälla och varma. Han spillde inte många ord i livet, men tog fram sitt munspel och bjöd upp till dans runt midsommarstången eller efter kräftfrossan i augusti. Stjärnor och planeter fascinerade honom, och kvinnor av olika längd och vikt. Det danska språket var han inte vidare förtjust i, men den skånska nejdens stillhet föll som härlig nektar på hans tunga.

Han visste att vägen till kärleken sträcker sig från Stens huvud till New York och att den kan vara hur krokig som helst. Den låter sig inte mätas med ännu uppfunna instrument och har aldrig förminskats på en karta. Den går djupt in i mannens hjärta, som en stig genom Amazonas djungler, och rymmer oräkneliga fotavtryck. Kvinnor har färdats den stigen i tusentals år. De har burit vatten i krukor på huvudet och samlat kvist och gren till elden. Somliga stannade och slog sig ner i Hässleholm, Bjuv och Svedala. Där odlar de människans förflutna och framtid i små blomkrukor, på balkonger och i trädgårdar. Min morfar lever genom mig och andra, och dricker jag en sup till sommarsillen vet jag att det kittlar gott i hans mage, var han än befinner sig på sin eviga vandring.

Av Stefan Whilde 21 apr 2012 16:16