Charis

Kristina Charlotta, som kallades Lotten, brukade ibland , när hon stod och strök, titta upp och ut genom fönstret på den lilla grusgången och längs den ned mot vinbärsbuskarna som kantade dess ände - och förrådshuset och vagnslidret längst bort vid grinden. Barnen lekte inte på gården, inte hennes barn, de var i skolan, de äldsta av dem - och de små hemma i stugan med hennes gamla Mamma och Fadern, som var sjuklig. När jag nu ser henne framför mig så tydligt, känns det främmande, trots att jag är medveten om att så tydligen inte är fallet, att jag är mer verklig än hon.
Nej, nu rodnar jag igen, läsare. Jag tar tillbaka vad jag just sade. Frågan om graden av verklighet är synnerligen oviktig - ja, till och med icke existerande. Om Kristina Charlotta nu står i strykrummet och tittar ut genom fönstret, så kan det hända att hon skänker en tanke åt den som skall sitta här i köket som ligger vägg i vägg med det rum hon befinner sig i och skriva dessa rader, därvid nämnande henne och hennes barn.
Min Läsare, jag vill gärna att du, om du har möjlighet, följer med mig ett slag till den havsstrand vid Gålö där jag och mina föräldrar och till att börja med också min bror tillbringade flera somrar. Den långa sandstranden som buktade sig längs med havet där, utgjorde början och slutet av min sommarvärld - och vassruggarna som växte även uppe i den torra sanden, var som labyrintiska bo-områden där varje familj kunde krypa in och breda ut sin filt i skydd från blåsten. Man var också skyddad från världens outhärdliga vidsträckthet och kunde i lugn och ro ligga och titta upp på de vita molnen som formade sig på den ljusblå himlen eller försiktigt kika ut på havet, som jag nu har förstått är en vik i innerskärgården, men som då tycktes mig vidsträckt och oändligt. Därför är det fortfarande detta jag ser - trots att jag alltså borde veta bättre.
Om du nu, där du sitter vid fönstret med utsikt över parken och snart gör dig beredd att resa dig upp för att gå ut och ta en promenad, kan tänka dig att denna strand på Gålö där jag tog mitt första dopp i havet när jag var kanske ett år gammal, så kan du säkert också, på samma sätt som jag, känna under fötterna just det område längs med vattenlinjen där den våta, mer hårdpackade sanden, övergår i varma, soltorkade sanddynor. Låt oss nu gå på denna remsa längs med strandkanten ett slag, medan solen går ned och skymningens begynnande svalka gör våra steg lättare att ta och den gångna dagen ter sig mer overklig än löftet om den som skall komma.
Jag tog en promenad alldeles nyss. I handen hade jag T.S. Eliots "The Waste Land and other poems".

"April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain."

När jag passerade det gamla förfallna orangeriet som ligger på andra sidan om den igenvuxna äppelträdgården och bakom häcken av lövträd som har vuxit sig hög, stannade jag till en stund på grusvägen och försökte se vad jag egentligen hade framför mig. Det var väldigt svårt, eftersom både orangeriet, de smala höga stammarna som det tittar fram bakom och äppelträdgården flydde undan min blick. Hur jag än tittade så var det alltid något som försvann, för att sedan komma tillbaka och låta någon av de andra sakerna sjunka undan. Det enda sätt på vilket jag kunde hålla kvar hela bilden, var att föreställa mig att jag, där jag stod och tittade mot orangeriet, istället - eller snarare samtidigt - betraktade den målning som förr hängde på min mormors och morfar vägg och som numera hänger på min vägg. Målningen är i mytisk naturromantisk stil och föreställer en tempelliknande byggnad inbäddad i djungelgrönska. Om jag således "lade" bilden av målningen över den verkliga utsikten som var orangeriet, gjorde denna dubbelexponering det möjligt att faktiskt se orangeriet och hålla kvar bilden en stund. Där fanns den faktiskt, fullständig och varm att dröja i. Men denna gång varade inte stoppet särskilt länge, utan ganska snabbt var jag tvungen att släppa och låta blicken fara tillbaka ut bland allehanda andra saker: himlen, fåglarna, träden, stenarna; tågrälsen och vägen.
Dag ut och dag in har hon gått fram och sedan tillbaka på den här vägen upp mot gården, säger hon. Jag vet inte riktigt varför hon vill berätta det för mig och inte heller varför hon vill göra det just nu. Sofia Persdotter heter hon, säger hon. "Sofia" - visdomen, men jag tror inte att hon visste vad hennes namn betyder. Hon kom till gården som ung flicka för att tjäna som piga. Redan när hon för första gången gick genom allén upp mot gården kände hon att det var oåterkalleligt, att det var ett sådant ögonblick som avgjorde allt, hur man än vände sig senare. Hon var dömd att gå på den där vägen gång på gång och varje gång hon skulle komma att gå där, eller ännu oftare, skulle se sig själv gå där, skulle det vara den gången. Hur många gånger hon än skulle gå denna allé fram och tillbaka spelade ingen roll, bara en enda gång gjorde hon denna promenad upp mot gården. Hon stannade till ett slag och vågade en blick över axeln; halvt vände hon sig om och sökte med blicken efter något som kanske skulle låta henne gå tillbaka, bort från gården. Men vinden blåste upp i trädkronorna och gav henne ingen annan möjlighet än att fortsätta.

Av Eva-Lotte Wajner 26 mar 2012 12:08