Den lille mannens vandring 3

Drömmarna hade även lust att göra honom sällskap denna natt, och han for genom tider och människor som betytt och påverkat honom. Han förenades i slutet av drömmen med en gammal bekant som ropade på honom. Hon, så vacker och kär, hade ett sorgset ansiktsuttryck när hon talade med honom. Hon bad honom återvända, så de skulle få chansen att uppleva en ny kärlek, men han var tveksam. Han var nöjd med sin vandring och hoppades att den skulle vara länge. Här bland ängar och skogars beskydd kände han inga rädslor och lyckan fanns inom honom på ett mycket subtilt, men underbart sätt. Hans bekymmer som han känt i hennes värld var som bortblåsta och nuet var allt. Livet bestod i att gå framåt utan att se bakåt. Så var det han hade bestämt sig för att det skulle vara, och så fick det vara. Han lämnade henne med tveksam ovisshet över när och var och hur, och han kände hennes tårar ramla genom drömmars tyngdlöshet och landa på hans fräkniga kind.

I tiden då drömmen inte vet om den tillhör verkligheten eller en annan sfär ser han småfolket springa omkring honom. De sitter på hans ben och använder hans fingrar som bord. Utan rädsla har de fest vid hans kropp och träden lever med i festen. Den lilla staren kommer på besök och bevittnar sagolandets eviga mysterium. Den lille mannen är medveten men ändå inte. Han vet inte om småfolkets sorti handlar om honom eller om kungligheters vakande öga över sina undersåtar, men till slut slår han upp ögonen och inser att ensamheten ännu en gång slagit rot i honom. Än så länge ser han inte kvinnan nere vid sjön som tvättar bären hon samlat när solens strålar ännu var unga för dagen och sken i kapp med varandra. Han ser heller inte det dukade bordet hon ordnat vid vattenbrynet utan gnuggar sig i ögonen som för att ta bort småfolket, sagorna och drömmarna.
"Kom ska du få lite frukost", säger den blida rösten från ingenstans.
Han sätter sig försträckt upp, och de gröna bladen och mossan yr omkring honom.
Efter att ha snurrat huvudet ett halvt varv ser han henne, sin gamla kärlek sitta vid kanten av vattnet med det mest underbara leendet på läpparna han kan komma ihåg, och hela hans väsen brottas med sorg, kärlek och svek. Varför är hon här nu och vad vill hon? Han som bestämt sig för att inte titta bakåt hade på ett livgivande sätt lyckats undvika detta minne. Detta minne som gett och tagit så mycket. Han bestämde sig för att låta henne bjuda på frukost men han vägrade prata gammalt, sådant som för honom bara handlade om saker man ändå inte kunde påverka.

Medan hans steg tar honom ner mot den morgonblanka sjön, genom daggvåta vitsippor som ännu inte vaknat märker han hur tiden tar med honom och för honom tillbaka till ett rum som är oroväckande hemtamt. Han känner igen de gröna tapeterna, den gammelrosa soffan som står vid de skirt vita spetsgardinerna. Fönstret är öppet och han känner doften av kväll närma sig. Maten står färdig och bordet är dukat. Vinet är uppkorkat och han sippar lite disträ på det han slagit upp i sitt eget glas. Hennes står och väntar på bordet. Den lille mannen har tänkt överraska henne med ett frieri när hon kommer hem från en lång dags arbete. De har känt varandra sedan tonåren och han har älskat henne sedan dess, men aldrig blivit färdig till att ingå äktenskap. De har koncentrerat sin lilla fritid och sina pengar på att renovera huset de såg den där gången för många år sedan då ungomen fick dem att tro att all tid och möjlighet fanns bara man ville. Nu stod han här i drömmen de skapat tillsammans och väntade på alltets fullkomlighet.

Av Birgitta Stiefler 30 dec 2011 16:35