Giriga politiker borde föregå med gott exempel

Ända sedan romarriket kom till, så har makten tillskansat sig medel. Förmåner finns och ska finnas men var går gränsen? Makten och dess penningpung har lockat många giriga till skamliga nivåer utan minsta lilla eftertanke om vad som är rätt eller fel.

Demokrati är ett intressant ord. Det är ett styresskick som råder i vårt avlånga land och i våra kommuner. Men vem är det som bestämmer vad som är demokrati? Vem är det som har makten över fördelningspolitiken? Vem är värd mest? Och vad är rättvisa i ett samhälle?

Politiker röstar för egna inkomsthöjningar. Det finns en egen arvodesnämnd, som de hänvisar till när lönesättningar ifrågasätts, så att de slipper ta eget ansvar i frågan. Nyligen höjdes riksdagslönen med 1 000 kronor per månad. 1 000x1212 000x349418 8000, det är inga småsummor, men vem mer i samhället får denna höjning? Politiker vill inte lägga sig i när andra löner ska sättas och hänvisar till att det är finanskris. Hm, men det gäller inte politikerna själva? Det är invecklat med politik.

För en pensionär med 7 000 i månaden skulle en tusenlapp till ge guldkant på vardagen, och för alla inom vården, alla poliser, lärare och andra borde få större löner, de som ser till att samhället fungerar. Men då finns det inga resurser. Politiker har förmån efter förmån men ändå räcker pengarna inte till, man behöver tömma syltburken på all sylt. Politiker röstar efter partipiska och med dem som man gör störst vinster med, det vill säga vinster till sig själv. Man allierar sig, inte för demokratin utan för egen vinning. Demokratin är numera ett rävspel med både silverrävar och grårävar.

Visst finns det ett obehag med i all kritik, negativ som positiv, det är en konst att lyssna på kritiker och ta till sig, men står man över med en egen "ego-boy-inställning" då är det svårt. Man avsätter de som kommer med sanningar ber partikollegan ta time-out. Var är rättvisan? Var är broderskapet?

Juholt har nästan två miljoner i årslön från oss medborgare och detta räcker inte, han måste tillskansa sig extra hyresbidrag, extra resebidrag, extra semesterkassa, men han vet inte vad han inte vet. Han känner inte till vad regelverket skapat för regler. Juholt tar det han behöver, bara det som blir över kan han tänka sig att fördela demokratiskt på folket. Det är hög tid att alla politiker granskas, oavsett färg. Hur många miljarder får vår politik kosta? Summorna skenar iväg till orimliga nivåer. En stilla tanke, en stilla fundering – är det våra politiker som visar vägen till klasskillnadernas gap? Ska inte våra politiker föregå med gott exempel, vara föregångare för det goda? Men frågan är om politiker vill och har förmågan att visa vad god politik kan vara.

Hur mycket behöver man i sin penningpung för att leva ett liv som politiker? Måste man till varje pris utarma, tömma alla syltburkar för att bli nöjd? Finns det ingen moral? Vad kan man kräva att medborgarpengarna ska räcka till? Alla bidrar med summor de själva skulle behöva för att få ett bättre liv, en bättre levnadsstandard. Men ingen får lika stora hyresbidrag eller andra ersättningar som våra politiker. Märklig fördelning, kan tyckas.

Var finns alla dessa goda värdegrunder som det oftast talas om, när det ideligen fattas avtal om ersättningar och andra regler som gäller för medborgarna men inte makthavarna personligen?

Jag skäms för denna sorts politiker som bär girigheten i sin ryggsäck och som ständigt sviker med tomma löften om han/hon sällan eller aldrig kan uppfylla. Svek är alltid ett sår och ofta läks såret långsamt och i minnet finns det alltid kvar. Det är ett skamgrepp på medborgarnas tillit, det värker i både mage och strupe. Riddersmännen kring runda bordet hade inget hyresbidrag, ingen milersättning, ingen semesterkassa till den första semestern, men de hade demokratin i själen, i blodet. Tänk om vi finge få åter en del riddare med mod som är respektabla och är värda benämningen riddare?

Av Birgitta Sandblom 25 okt 2011 11:12