Det blir sällan som man tror

Man kan kalla det i-landsproblem, visst är det så, men när jag tänker på att varannan svensk kvinna känner sig stressad enligt en undersökning som Aftonbladet publicerade så är kanske inte så konstigt att man längtade efter semestern.

Det hade varit mycket arbete, och svårt att få in folk så jag hade fått arbeta fyra helger i rad, vilket fick mig att känna en inre stress över att aldrig veta om jag skulle vara ledig på mina fridagar eller ej. Jag har valt att arbeta deltid så jag har möjlighet att arbeta på andra ställen men detta har varit svårt då jag blivit inbeordrad på mitt ordinarie jobb när personal har fattats. Med andra ord kände jag mig väldigt trött när jag veckan innan midsommar gick på semester. Sjukskriviningen satt och svajade i taket, och hade jag lyft blicket hade jag säkert fångat den då min trötthet visade sig med tårar.

Tidigt i våras pratade jag med barnen om att båtluffa i Grekland men stress över CSN som jagat ut pensionerade poliser som anklagade på provisionbasis, så hade jag fick en straffavgift som motsvarade årsåterbetalningen och jag backade i semesterplanerna. Tur var det, för den store fick sommarjobb just de veckorna jag hade semester. Beklagligt, men otroligt härligt för honom. Chefen drog in min sista semestervecka i augusti då hon sa att det fattades personal, men efter lite mailkontakt om arbetslagen osv så fick jag den beviljad.

Nåja, jag landade i betåkern med ett glas rött en sådär halvmulen fredagskväll och försökte hitta den rätta känslan av frihet som inte riktigt ville infinna sig. Söndag kväll började tankarna snurra och planer smiddes medan barnen som känner mig väntade tills logistiken var klar. Den store for ut i sverige för att sätta upp Ballingslövskök under veckan som kom och fick sedan huset för sig själv under midsommarhelgen. Den lille blev satt på skåneexpressen till Ystad för att hälsa på kusinerna på Bornholm i sex dagar medan jag tog öresundståget med avstigning Kastrup för att ta flyget till Oslo och arbeta fem nätter. Den lilla nätta summan kunde få oss att ta en liten resa till sol och värme den där veckan i augusti.

Allt gick bra och jag återvände hem söndag kväll efter att kämpat på med norskan, patienter och undermålig mat. Nu skulle jag få vara ledig och den lille och jag skulle bada, åka till Tivoli, kanske dra uppåt landet och på helgerna grilla gott med den store som kom hem några dagar. Med tanke på min ålder borde jag lärt mig att det inte är lönt att planera för mycket. Kanske är just det i-landsproblemet i sig; stressen att hinna med så mycket som möjligt Jag gillar när mina barn tar egna initiativ och det hade den lille gjort genom att skaffa sommarjobb hos bonden lite längre bort. Han skulle hjälpa till i trädgården och såg väldigt mycket fram emot att få tjäna pengar.

Han kom rödkindad hem efter första arbetsdagen två dagar efter min hemkomst från Norge och var stolt över dagens göromål, men det tog inte lång stund förrän han fick röda utslag på armarna. Vi gjorde inte något åt det utan han begav sig iväg på utsatt tid dagen efter. Väl hemkommen hade han börjat få blåsor på armarna och dagen efter kunde han inte arbeta mer än två timmar inna han kom hem och grät för att det gjorde så ont. Sjuksköterska som jag är så försökte jag lösa sonens smärtor men på kvällen såg jag mig besegrad och åkte in till akuten där han fick omedelbar hjälp.
Fyra timmar senare kom vi ut därifrån och då var han bandagerad ända ut till fingertopparna, helt oförmögen att äta själv, än mindre klara sina behov. Han hade fått andra gradens brännskador av en buske som heter "Mose brinnande buske". Vi fick också en remiss till handkirurgen i Malmö.

Jaha, vad gör man? Man avbryter sin semester och tar ut vård av sjukt barn. Han kunde varken bada, cykla, vistas i solen eller hålla fast sig i någon karusell på Tivoli i Köpenhamn. Det var sorgliga dagar, men han var en tapper krigare som grät ibland och skrattade ibland. Dagarna gick och såren började läka. Jag såg en ljusning angående vår veckas semester, och började kolla in olika resmål.

Ska det djävlas kan det lika bra göra det med besked, och planeringen som innebar en vettig resa till Grekland, med en dags förskjutning på grund av flygtider, kom om intet idag då min före detta man bestämde sig för att sonen inte kunde komma en dag senare till honom än vanligt.
Jag lutade pannan mot jobb bilens ratt och lät tårarna komma. Patienten som väntade på sin injektion fick vänta några minuter till, och min uppgivenhet över ofexibilitet bara var tvungen att hitta sin väg ut till syret. När jag sedan just blivit inbeordrad tre dagar extra denna min första arbetsvecka med 12 dagar i sträck framför mig kunde jag bara inte låta bli att undra: Vad är det för lönt att vara nyfiken och ha en vilja att göra gott? Just nu har all luft gått ur mig och de 14 graderna ute som förkunnar en för tidig höst ger mig inte många positiva vibrationer.

I-landsproblem? Kanske är det så, men är inte våra problem som vi ser dem korrelerade i förhållande till det samhälle vi lever i? Vi kämpar alla med det vi har och försöker nå en stunds eufori på ett eller annat sätt. Stundens glädje denna torsdag kväll är att jag har min enda sovmorgon på nästan två veckor i morgon och sitter i min ensamhet med all stillhet som finns utanför. Det löser sig säkert, som min granne Timbuktu säger, och jag kan inte mer än hålla med honom. Även om det inte blir som man tror så blir det alltid något.

Av Birgitta Stiefler 15 jul 2011 14:15