Sista undrens tid

Tomas Klas Ekström
Sista undrens tid
Förlag King Ink
Utgivning: Juni 2011

Jag läser Tomas Klas Ekströms senaste bok, "Sista undrens tid", dagen efter ett naturprogram om lejonen i Serengeti. Kontrasten berör mig på ett oroväckande eller möjligen befriande sätt. Lejonen har levt i ett slags våldsam harmoni med omgivningen i miljoner år, den västerländska människan håller redan på att utplåna sig själv.

Det är förstås sant att kommunikationen är gränslös. Allting är globalt. Information blir tillgänglig på 0.1 sekund. Vi vet allt och kan allt. Vi har sett allt och det vi inte har sett är inte värt att se. Vi är så mycket kropp så mycket rädsla, sjukdom, tekniska hjälpmedel och välstånd och så lite själ. Vi vågar knappt ens prata med någon på tåget längre. Vi sluter oss i cyberspace, i oss själva, möjligheterna är gränslösa.

Ekströms förra bok handlade om Malmö. Och Malmö rymmer det mesta, avslöjar nästan allt. Igår blev jag stoppad av en man som tydligen dömts ut av läkarexpertis som tjuv och psykopat. Han luktade en smula illa, men berättade att gudskraften finns i lilla minsta blomma, till och med i luften som vi andas. Problemet är, tänkte jag, att vi inte andas längre. Av egen kraft.

Jag läser Ekström och tänker på lejonen. På min egen otålighet, rastlöshet. Oförmågan att ligga där på savannen och vila mellan jakten och revirpissandet. På tevereklamen. Prylar, prylar, prylar. "Sista undrens tid" har kanske försoning i botten, men den har framförallt svärtan. Den försöker inte göra sig till eller släta över. Den är inte på det humöret. Det känns tomt och övergivet. Trösten som någonstans ändå erbjuds är Ekströms språk. Och den galna glimten, kanaljen som bara tillåts prassla med pappret. Som när Barbapapa dyker upp i dystopin och tänder ljuset, inte för att ljuset måste vara tänt utan för att det är dags. Att sopsortera lite. Bland människans fula ovanor. Ta fram skrattet i henne. Poesin. Kanske till och med skönheten. Eller i varje fall drömmarna. Sedan ner under jorden igen, bland flugorna och spindlarna, bland dammiga husbehovsböcker från en bortglömd, förstelnad tid, döden, saknaden, ensamheten på ett tåg, i en korsning, var som helst. Folkhemmets krossade optimism. Staten och kapitalet. Opium åt folket.

"Sista undrens tid" är Ekströms mörkaste bok. Och hans bästa så här långt. Inte för att den är mörk utan för att den är jävligt bra. Ekström, som jobbar som formgivare, förläggare, föreläsare och kyrkogårdsarbetare när han inte skriver poesi, vet hur man använder en penna. Ju mer han skriver, desto vassare blir spetsen. Det är inte värst många som behärskar den pennföringen.

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 07 jul 2011 07:51