Livet lika opålitligt som SJ

Ann Heberlein har skrivit en intressant och tankeväckande artikel: "Så gör vi vår väg mot livets slutstation lättare" DN 19/4. Där refererar hon till vad ett antal filosofer och depparjeppar tänkt i detta svåra ämne. Och några positiva tankar finns det knappast att hämta där. Följaktligen har de flesta av dem tagit livet av sig i förtid och det är ju inte särskilt upplyftande och konstruktivt. Den ende som hade hopp om livet var Ernst Bloch.

Dock måste jag inlägga en protest mot Heberleins beskrivning av hur en människas liv utvecklas:

"Man firar jul och har semester, fyller år och arbetar, äter middag och går på bio. Man har blivit något och kan därför inte bli mer. Livet har formats av alla de val som gjorts, allt som valts och som valts bort och det är för sent. För sent att ändra sig, börja om, bli någon annan. Ingen frågar längre Vad vill du göra? Vad vill du bli?"

Människans egentliga mål är alltså att bli nåt och helst så fort som möjligt? Det var det värsta jag hört och läst sen jag konfirmerades. I helgen var jag och hälsa på mina barnbarn i Älvsjö. Och den första frågan jag fick var "Nå, morfar, hur ska du ha det? När ska du egentligen bli nåt?" Då berättade jag för dem om den förskräcklige Jan Björklund som vill mosa alla dessa överliggare som tycker om att leva och studera i lugn och ro. Björklund vill jaga på alla studenter med rotting och mycket lite morot så att de blir nåt här i livet och det så fort som möjligt. Jag undanber mig att vara på hans regemente.

Det sista man ska bli här i livet är "nåt". Livet ska lämpligen sluta med ett stort utropstecken. Eller kanske ett stort frågetecken. Nu är det ju så att livet är som att åka tåg med SJ. Svaret på den stora frågan när man man är framme vid slutstationen är i bägge fallen höljt i dunkel. Redan när man halvvägs så kan man råka ut för rälsbrott, benbrott eller andra mer eller mindre allvarliga störningar. När jag åker tåg brukar jag alltid ta det lugnt, stirra ut genom fönstret och meditera över läget. Då är det lätt att börja undra över vilken sorts resa det handlar om. Om jag är på väg till Dödsskuggans dal eller möjligen Stockholm, som om det skulle vara nån större skillnad. På slutet av resan uppmanas man att kolla så att man inte har glömt kvar nåt. Det skulle ju vara förargligt om man fick med sig sin mobil. Fast jag är inte helt säker på att täckningen i Dödsskuggans dal är hundraprocentig.

Av Lennart Karlsson 06 maj 2011 15:13