Lägg inte allt ansvar på fosterbarnen

I början av månaden – närmare bestämt den fjärde – kunde vi på bland annat SVT:s text-tv läsa i en rapport från Barnombudsmannen BO Fredrik Malmberg att missförhållanden och inskränkta rättigheter fortfarande tillhör vardagen för många barn och ungdomar som av olika anledningar befinner sig i fosterhem eller på behandlingsinstitutioner. En verklighet som väl egentligen borde vara overklig i 2011-talets Sverige, men rapporten visar på raka motsatsen.

"Man måste göra en rad förändringar som handlar om att stärka skyddet för de barn som omhändertas", sade Fredrik Malmberg i en intervju i Rapport.

På flera håll förekommer poängsystem inom institutionerna, där barnet riskerar ett avdrag om han eller hon inte utför sina tilldelade sysslor. Barnen kan bli isolerade från gruppen eller få utegångsförbud.

I rapporten belyses allvarliga missförhållanden inom den kanske mer slutna verksamheten. Men vi får inte glömma alla de barn som av olika anledningar placerats som fosterbarn i någon familj, och som där upplever fysisk och/eller psykisk misshandel. Som enskilda individer är de inte lika starka som de barn och ungdomar som så att säga samlas under ett och samma tak och upplever liknande behandling.

De här barnen och ungdomarna har ofta inte någon egen skuld till den situation de nu befinner sig i, utan har bott i en dysfunktionell familj – kanske har den ena eller båda föräldrarna avlidit. Dessa barn och ungdomar, som kanske har sina föräldrar i livet men som av olika orsaker betraktar dem som döda, de är de som far illa! Jag säger absolut inte att det inte finns missförhållanden i institutionsvården, men där finns kanske ändå föräldrarna med någonstans i dimmorna – även om kontakten är dålig. Eller så kan ungdomarna mycket väl ha bra kontakt med båda eller den ena föräldern, även om de av någon orsak hamnat/försatt sig i en situation där det inte finns något annat val för en kortare eller längre tidsperiod än HVB-hem. Vad jag menar är att de som blir fosterbarn ofta inte har/kan ha någon som helst trygg punkt i form av förälder eller annan nära vuxen. De ska sätta hela sin tilltro – den lilla som finns kvar efter vad de varit med om tidigare, innan de hamnade i fosterhemmet – till människor som de i bästa fall känner lite grann och i värsta fall inte alls. Hur ofta tror ni att de barnen eller ungdomarna känner att de får så pass mycket kärlek att de, utan rädsla, kan komma till sina fosterföräldrar och prata ut om det är något? Absolut: I bästa fall är det så. I andra fall: Nej!

Barnombudsmannen kräver fyra viktiga förändringar för att stärka omhändertagna barns rättigheter:

1. Lagen bör ändras så att barn och ungdomars rättigheter preciseras.

Min tanke: Bra, men det kommer att bli en så tjock bok att jag undrar om någon kommer att orka öppna den. Att precisera så pass mycket att det verkligen inte finns ett enda kryphål någonstans – men ändå se till att det är klart och tydligt – kräver nog sin man kvinna, för här ska det verkligen inte få finnas utrymme att göra fel! När det gäller barn och ungdomar har man en chans! Ett misslyckande här kan få katastrofala följder och ge men för livet hos just det barn vars fall inte stämmer exakt in på någon lagtext.

2. Varje barn bör känna till vilka krav de kan ställa på information, vårdens innehåll och var de kan anmäla missförhållanden.

Min tanke: Information är bra, men – den ska fungera i praktiken, och inte bara i teorin! Det är i praktiken barnens och ungdomarnas vardag utspelar sig, och inte på sidan 1148 i någon informationsbroschyr! Det är jättebra att barnen får veta var de ska anmäla missförhållanden – men lägg inte hela det ansvaret på barnet! Ett barn som redan lever under svåra missförhållanden, är sällan starkt nog att dessutom själv behöva anmäla dem. Det finns också en risk att han/hon inte vågar anmäla, på grund av repressalier från fosterföräldrarna/HVB-hemmet eller vad det nu handlar om.

3. Ett oberoende barnombud bör införskaffas, dit barn kan vända sig med klagomål.

Min tanke: Åter igen – lägg inte hela det ansvaret på barnet/ungdomen! Att förvänta sig att barnen ska klaga på det ställe som de ändå är så beroende av, och på de människor som jobbar där/är ens fosterföräldrar är att begära alldeles för mycket!

4. Ett tydligare kvalitetsbegrepp för HVB-hemmen.

Här väljer jag att inte kommentera, eftersom syftet med denna debattartikel främst är att lyfta fram problem i fosterhem.

Jag har ytterligare en sak jag vill och hoppas att berörda tänker på för framtiden, och det är att bara för att en vuxen som ansöker om att bli fosterförälder inte finns med i belastningsregistret hos Polisen, behöver det inte betyda att denna vuxna är bra med barn.

Jag har hört att det på vissa ställen finns utbildningar som de som vill ta emot fosterbarn måste gå innan de blir godkända. Tyvärr finns dess inte ännu i Sverige – men kanske snart? Visst, det finns inte någon garanti att de hjälper, men man kan kanske göra en bedömning på själva kursen av huruvida en person är lämplig för uppdraget eller ej, för det krävs ändå en del från en vuxen som ska ta emot ett eller flera barn som kommer från en icke-fungerande bakgrund.

Av Maria Sågå 17 mar 2011 10:22