Barn drabbas värst när katastrofen är framme

Jag tänker i första hand alltid på barnen när något stort och hemskt händer, de som förlorar familj och hem. Katastroferna i Japan har lämnat efter sig tiotusentals döda och risken är stor att många barn som överlevt kan ha mist sina familjer.

Drastiska händelser kräver drastiska åtgärder, det är fantastiskt att människor donerar pengar till hjälp i dessa stunder – och oerhört viktigt. Själv skulle jag vilja göra något helt annat, jag skulle vilja att vi startade något som skulle kunna heta "Så länge". Vi skulle öppna en luftbro mellan Japan och Sverige och alla de hem som kan tänka sig att ta emot ett barn eller två utan ekonomisk ersättning, ge dem trygghet och kärlek under den tid det behövs, kunde göra detta i väntan på att släktingar återfinns. Om det skulle visa sig att inga sådana återfinns, ja då skulle vi döpa om det till "Så länge det behövs", de skulle då kunna stanna hos sina värdfamiljer och växa upp här i trygghet och med en ny familj.

Låter det för otroligt? Det är det absolut inte, de hinder som finns för detta är dem vi sätter upp själva och inga andra. Tanka några herkulesplan, ta reda på hur stort underlag det finns och sätt igång Sverige, jag tror vi är många som både kan och vill. Jag skulle själv kunna ta emot två barn och ändå klara mig mycket bra. Det borde gå att genomföra utan att stoppas av byråkrati med stöd av barnkonventionen.

Finns det någon med beslutanderätt som kan sätta igång detta så köper jag snarast en bäddsoffa till mig och frugan i stora rummet och inreder vårt sovrum till ett barnrum utan problem. Vad är välfärd värd om vi inte kan dela med oss av den?

Av Angus Liddell 14 mar 2011 08:44