De anhörigas betydelse

När jag påbörjade min resa inom sjukvården för snart trettio år sedan var de anhöriga rätt så osynliga. Man hade bestämda besökstider vilket gjorde att det oftast bara var patienterna som träffade läkaren. Patienterna var då länken mellan eventuella frågor och svar och missuppfattningarna blev säkerligen många. Man hade då också en stor respekt för läkaren och vågade inte ifrågasätta behandlingar eller ordinationer.

I slutet av 1980-talet insjuknade min dåvarande man i cancer och jag blev själv anhörig. Jag blev väl omhändertagen av personalen på avdelningen, men att jag skulle behöva något stöd kom aldrig upp som en fråga. Jag minns hur jag en gång bad om att få prata med en kurator men det var först tre veckor senare då maken återigen var på cellgiftsbehandling som jag fick en tid. Då var inte behovet aktuellt längre och jag avstod. Min erfarenhet som anhörig har jag tagit med mig vidare på min väg inom sjukvården och jag är noga med att se det arbete som de lägger ner. De anhöriga ska vara stöttepelaren åt den sjuke, men de ska även vara de som står för normaliteten i en period som är fyllt av kaos, vilket kan vara en rätt så schizofren roll.

De senaste åren har jag arbetat inom hemsjukvården och då landar anhörigperspektivet lite annorlunda. Här handlar det ofta om ett normalt åldrande med fysisk instabilitet och en kognitiv svikt. Här är det barnen som ofta får ta en stor roll. Barn som ofta är mitt uppe i livet själv med arbete och egna barn. Tiden är knapp för alla, men de anhöriga är oftast otroligt måna om sina föräldrar och värnar deras integritet och deras önskemål om att få bibehålla sitt egna boende.

Kravet på de anhöriga har också förändrats samtidigt som de också är medvetna om deras rättigheter. De är numera uppdaterade och pålästa om vad de kan kräva, och har ofta googlat på både sjukdomar och behandlingar. Detta gör att jag som vårdpersonal ofta kan ha en bra och konstruktiv dialog med de anhöriga som är verklighetsförankrad. Det gör också att verksamheten är synlig på ett annat sätt än den var förr. Vi har ett dokumentationssystem som gör att vi, när det så krävs, ska kunna visa och förklara vårt agerande gentemot patienten.

De anhöriga gör en så stor del av vårt arbeta att de är värda all synlighet. Utan de anhöriga hade patienterna inte haft det så bra som de oftast har, och det är när man möter de utan nära och kära som man inser deras betydelse.

Det är bra att vi idag ser det som naturligt att arbeta i team där olika professioner inom sjukvården är representerade, för vården blir då kvalitetssäkrad på ett bra sätt. Jag ser numera de anhöriga som en del i det team som står runt patienten för att kunna optimera vården, och jag skulle vilja ge dem en stor eloge för gott samarbete.

Av Birgitta Stiefler 05 mar 2011 13:51