Giftig humor från skaparen av Tårtan

Håkan Alexandersson
Magister Hoffmann
Vertigo förlag
Utgivningsår: 2004


I mars 2004 dog filmskaparen Håkan Alexandersson som tillsammans med klasskamraten från Konstfack, Carl Johan de Geer, orsakade rabalder på 1970-talet. Barnprogrammet Tårtan hatades av upprörda föräldrar, men har sedan dess kultförklarats.

När nu Vertigo förlag gav ut Alexanderssons sista manus, en roman hans första och enda med drag av drama, var det dubbelt vemod som följde läsningen. Dels därför att Alexandersson inte hann uppleva releasen, cancern ville annat, och dels därför att "Magister Hoffmann" växer fram som en ljusstråle i svensk skönlitteraturs gråmulna mörker.

Denna mäktigt bitterljuva civilisationskritik, denna finurliga parafras på Strindbergs "Ett Drömspel", denna vandring genom symbolikens och ockultismens landskap lever efter ett slags anarko-alkemisk lag; att inget är omöjligt. Trots att svärtan och den suggestiva ångesten bara vägs upp av en i periferin vit duva lyckas Alexandersson - utan vare sig realismens eller romantikens ibland övertydliga bildspråk - med giftig humor och gotisk sagostil föra fram sitt budskap: Vi är inte friare än vad vi gör oss och vi väljer själva våra liv.

Unge Hoffmann har fått ett diplom i guldtryck som säger att han numera är magister. Med titeln och den nyfunna självkänslan i högsta hugg lämnar han sina livlösa föräldrar och ger sig av mot staden Snagov för att tillträda en lärartjänst. Men i Snagov möter han ovilja och ogästvänlighet och den kunskap han införskaffat ställs på prov. Han söker svar i den vedertagna vetenskapen och blir allt mer förtvivlad och desperat när inget tycks vara vad det borde vara.

Detaljrikedomen i miljöerna för tankarna till Strindbergs kammarspel "Oväder" och Alexandersson lånar fräckt från "Ett Drömspel" när Hoffmann vid ett tillfälle talar samma mantra som Indras Dotter: Det är synd om människorna. Skolvaktmästare Gorm knycker replik av Drömspelets hushållerska Kristin: Jag klistrar, jag klistrar. Även driften med den akademiska världen känns igen från nämnda Drömspel, men Alexandersson har skapat ett eget universum och aktualiserar bilden av ett likriktat samhälle där medborgarna gärna döljer sin litenhet bakom fina titlar. Hoffmanns elever ser exakt likadana ut både fysionomiskt och till klädstil. De är fanatiskt lydiga och svarar som en kör utan individuella särmärken. Med magistertiteln växer också Hoffmanns auktoritära ådra. Han trycker ner de svaga, men när en elev ändå utmärker sig blir han osäker och feg.

En stum klocka, en svart pudel och en klagande orgel anar mörker och fara, fast riktigt dyster blir aldrig "Magister Hoffmann". Om det beror på karaktärernas diet bestående av negerkyssar eller Alexanderssons existentiella fräschör vet jag inte. Han har skrivit en udda roman som inte ens väjer för månens inflytande på oss människor. Det här är stor litteratur i en tid när Sverige mer än någonsin behöver gå in i Indras öra för att höra hur resten av världen ljuder.

"Giftig humor från skaparen av Tårtan" ingår i serien Boken har inget sista datum

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 10 feb 2011 07:10