Dagboken

Jag sträckte armarna högt över huvudet och gäspade stort, stängde och öppnade händerna flera gånger och gnuggade John Blunds sandrester ur ögonen. Rummet var dunkelt och jag tände en lampa som satts fast med en klämma på bokhyllan bakom mig. Långsamt satte jag ned fötterna en efter en på den mjuka mattan.

Pennan jag alltid skrev med låg på golvet nedanför sängen och jag plockade fundersamt upp den och lade den bredvid min röda dagbok som låg i bokhyllan. Jag hade inget minne av att jag använt den.

Huttrande drog jag på byxor och t-shirt för att sedan smyga ut i köket och försiktigt ta fram en skål och en sked. Puffarna frasade när de träffade mjölken jag hällde i nästan samtidigt. Exakt i det ögonblicket som skeden träffade munnen slog det mig att dagboken legat annorlunda än jag brukar ha den, och med bultande hjärta rusade jag in i rummet för att undersöka om hårstrået jag alltid placerad i den var kvar. Det var borta!

Jag hörde Ola röra sig i sitt rum, och kände en stor ilska och irritation arbeta sig upp inom mig. Den jäveln hade snokat i mitt hemligaste rum. Min dagbok... Med boken i handen rusade jag genom hallen och köket vidare in i sovrummet och slog honom hårt i huvudet med dagboken. "Hur faan jävla lågt kan du sjunka egentligen? Räcker det inte med att nedvärdera allt jag gör?"

Ola kisade nyvaket mot mig och log. "Jag vet ju allt, jag var ju där..." Han tog sig åt huvudet. "Aj det där gjorde ont!" I mitt inre gick jag igenom det jag skrivit i boken. Kärlekstörstande rader som avlöste varandra... ärligt, blottat in i det innersta. Jag vägrade att gråta inför honom och bet mig så hårt i läppen att jag kände blodsmak.

Raljerande log Ola mot mig och jag kände hjärtat hoppa till som vanligt medan något varmt strömmade inom mig. "Så du älskar mig?" Orden lät fula i hans stora mun, och jag grät inombords och förbannade mig själv att jag varit så oförsiktig. Utan att svara honom gick jag in till sängen igen, och kröp ned. Smärtan skar genom mig som knivar, och tanken jag haft på att slänga ut honom från mitt liv växte sekund för sekund.

Plötsligt kastade jag mig upp och rusade in i köket där Ola satt och åt frukost. Leende tittade han på mig och lade handen över min. "Jag gillar dig också, förlåt att jag snokade men den bara låg där och ropade på mig." Min andning blev snabbare och snabbare, och orden jag borde sagt för länge sedan gled ur min mun. "Du måste flytta, jag mår dåligt av dig. Du får en vecka på dig."

Ola satt tyst en lång stund innan han nonchalant gick ifrån sin tallrik i syfte att jag skulle ta reda på den. "Okej, jag förstår inte varför du är så jävla konstig, men..." Han tvekade några sekunder innan han fortsatte. "Du är jävligt bra i sängen och tydligen tycker du att jag är det med." Jag hörde honom klä på sig, dra i några lådor och ett ritschande när han drog igen dragkedjan på väskan. Sedan slog ytterdörren igen med en hård smäll.

Tystnaden i lägenheten ekade ihåligt inom mig, men jag kände lättnad.

Av Anitha Östlund Meijer 18 jan 2011 19:14