Därför är jag inte socialdemokrat

I sossarnas analys borde ingå varför man tappat så pass många väljare som man gjort det senaste decenniet. Jag är en av de väljare som de tappade redan 1998, trots att jag kanske borde vara en självklar socialdemokratisk väljare. Min morfar var chefredaktör för en socialdemokratisk tidning och jag har släkt som har eller har haft framstående positioner inom fackföreningsrörelsen och inom det socialdemokratiska partiet. Men idag är inte Socialdemokraterna ens ett andrahandsval för mig. Jag tänkte hjälpa sossarna lite på traven i sin analys genom att ge min syn på varför socialdemokraterna har gått från att vara ett självklart val då jag röstade för första gången 1994 till att ha blivit ett parti som jag är djupt besviken på.

För det första är det uppenbart att Mona Sahlin fått bära orimligt stort ansvar i medierna för de dalande siffrorna. Kanske var hon inte ett taktiskt val som partiledare med tanke på att hon varit ifrågasatt av många medborgare, men hon är varken inkompetent som partiledare eller ensam ansvarig för sossarnas katastrofval. Vad många glömmer är att siffrorna dalat till en låg nivå ända sedan valet 1998, två år efter att Göran Persson tog över rodret för Socialdemokraterna.

Bortsett från 2002, då sossarna nästan kämpade sig upp till 40 igen så låg sossarna på 35-36 i Perssons andra två val, 1998 och 2006. Redan då skulle man tillsatt en krisutredning om varför man tappat hela 15 procentenheter från de fornstora dagarna då sossarna nått ända upp till över 50 och varför man tre val i rad låg under 40 , vilket man bara gjort en gång tidigare sedan 1932. Sett ur det perspektivet så är det väldigt märkligt att Göran Persson klarade sig undan intern kritik av större mått, medan kritiken var orimligt hård mot Sahlin som fick ärva de redan dalande siffrorna.

Som potentiell socialdemokrat så skulle jag vilja ge min analys av varför ni i socialdemokratiska partiet har förlorat mig och en stor mängd andra väljare under det senaste decenniet. Givetvis kan jag inte tala för alla andra väljare som svikit er, men jag har hört många som resonerat som jag och tror i alla fall att jag talar för en stor grupp.

Först och främst så finns säkerligen en del naturliga förklaringar till de dalande siffrorna, som till exempel Miljöpartiets intåg i riksdagen 1988. De ligger inte särskilt långt från sossarnas värderingar och har säkerligen snott åt sig någon eller några procent miljömedvetna och nytänkande sossar. Men det kan knappast förklara hela fallet, då fallet är mycket större än miljöpartiets väljarsiffror.

Vad jag hört väldigt många instämma i är att sossarna gjort en ideologisk vandring åt höger de senaste 10-15 åren – ganska långt åt höger. För att förklara varför jag upplever det så ska jag ge exempel från min egen livssituation under samma period.

Under mitt första val 1994 röstade jag på sossarna som ett självklart val. Jag var då nyss fyllda 18 år, bodde hemma hos föräldrar i ett medelklassområde och hade ett tryggt och bra liv. Fyra år senare hade jag både hunnit med att göra lumpen, bo och leva under tre månader på en kommunistisk/syndikalistisk kibbutz, varit arbetslös under flera månader och haft ett sex månaders långt ALU-jobb där jag tjänade 3 200 kr/mån, utan rätt till någon mer ersättning eftersom föräldrarna åtminstone på den tiden var försörjningsskyldiga till det att barnen fyllt 23 år. När valet kom hade jag nyligen hoppat av ett års högskolestudier eftersom jag kände att jag valt helt fel utbildning och inte heller mådde helt psykiskt bra. Med andra ord hade jag hunnit uppleva ett idiotiskt arbetslöshetsersättningssystem där arbetslösa unga vuxna utnyttjas för att göra riktiga jobb för småslantar som man inte ens kan försörja sig på, att göra värnplikten i ett försvar som hade alldeles för stor kostym och ett ytterst oflexibelt och omodernt skolsystem som inte verkade ha förändrats särskilt mycket de senaste 100 åren. Som student fick jag också känna på hur det var att leva under sämre förhållanden här i Sverige än vad det var på en israelisk kibbutz som följde ett slags kommunistiskt eller syndikalistiskt system.

Det socialdemokratiska parti som jag trodde sakta men säkert ville reformera samhället mot ett mer rättvist och schysst sådant, visade sig inte anstränga sig alls för de unga vuxnas situation i samhället eller i skolsystemet där det inte räckte med ett intresse och den mentala förmågan för att klara av studierna, utan där man även måste vara fullt frisk, verbal och jobba snabbt utan att göra alltför många misstag för att lyckas. Besviken på de orättvisor jag såg både i mitt eget liv och hos andra, samt det faktum att sossarna inte engagerade sig nämnvärt i dessa frågor så var sossarna ett uteslutet alternativ i valet.

Vid nästa val fyra år senare, år 2002, så hade jag hunnit uppleva hur det var att leva på socialbidrag under ett år samtidigt som jag gick i ett par arbetsmarknadsprojekt som lovade jobb men höll tunt. Att leva på socialbidrag är för övrigt en ekonomisk situation som jag inte ens önskar min värsta fiende knappt. Men efter ett väldigt tungt år så hade jag hunnit få jobb i Stockholm, inte genom Arbetsförmedlingen, utan genom kontakter, och jag hade hunnit uppleva bostadssituationen i vår huvudstad genom att bo i 5-6 andrahandslägenheter på ett år, innan jag slutligen fick ett förstahandshyreskontrakt med en timmas resväg till jobbet. Förvisso har borgarna styrt i Stockholm ganska många perioder och bostadssituationen är en kommunal fråga, men det borde vara en riksangelägenhet att det ska finnas bostad åt alla i den stad man valt att bo och jobba i. Att rösta på sossarna hade nu blivit än mer avlägset som alternativ.

2006 hade jag återigen fått uppleva arbetslöshet i och med att IT-bubblan sprack. Jag bestämde mig för att återuppta planerna på att skaffa mig en utbildning men insåg snart att jag inte skulle kunna få någon studentlägenhet i Stockholm om jag inte stått i kö i flera år, eller gick med på att ta en svindyr studentlägenhet där jag skulle blivit helt beroende av stöd från föräldrar eller extrajobb för att kunna klara mig. Jag kände mig därför tvungen att flytta till en mindre stad med mer human bostadssituation och hyresnivåer. Men jag fick också upptäcka att studielånen och bidragen knappt höjts något alls sen jag pluggade för 10 år sen, samtidigt som hyror, löner och prisnivåer stigit avsevärt mycket mer. Studenterna hade alltså fått en ännu sämre situation under Göran Perssons tio år. Jag hade också hunnit misslyckas än en gång med mina högskolestudier och blev tvungen att avbryta på grund av utbrändhet denna gång, och fick uppleva hur usel vår svenska vård, i synnerhet på vårdcentralerna, tyvärr kan vara. Vården jag fick skulle jag snarare kalla vanvård då den förlängde mitt lidande flera år antagligen, vilket varken jag själv eller samhället vunnit något på.

Sammanfattningsvis ser jag ett socialdemokratiskt parti som istället för att kämpa mot orättvisor fortsätter kämpa för dem som de en gång kämpade för, men som idag har fått det mycket bättre – det vill säga den arbetande medelklassen. Samtidigt har inkomstklyftorna hos de som tjänar sämst och de som tjänar bäst växt under det socialdemokratiska styret. De arbetslösa, sjuka och studerande har däremot inte fått någon stor del av kakan, de har i vissa fall till och med fått det sämre.

Jag ser ett visionslöst parti som inte har genomfört några större reformer de senaste decennierna utan istället värnat alltmer om de som redan har en bra livssituation. Jag ser ett parti som, kanske omedvetet, tagit flera steg åt höger och som totalt svalt högerns retorik om att det är dyrt att satsa på vård, skola, omsorg, etcetera och glömt bort att vi genom historien fått ett mycket rikare samhälle ekonomiskt och att medborgarna har fått rikare liv när vi satsat på just dessa sektorer. Göran Persson, Per Nuder och flera andra framträdande sossar har även köpt argumentet från borgerligheten om att man måste spara i tider när det går som sämst för landet, trots att behovet just då är som störst och att satsningar på den offentliga sektorn alltid stärkt landets ekonomi på lång sikt.

Tyvärr tror jag ni socialdemokrater låtit krisen gå alldeles för långt. Ni skulle behövt göra det ni gör nu redan för 10 år sen. Den som har följt sossarnas opinionssiffror vet att stödet för dem har varit väldigt svagt hos den yngre generationen under lång tid, och det tror jag inte beror på någon ungdomlig naivitet, utan på att dagens unga generationer och kommande generationer vill se visioner och ett rättvisare samhälle, ett tydligt alternativ till borgerligheten. En hel del väljare har ni nog redan förlorat för gott till främst Mp, men även till V och borgerligheten. Flera av de väljare som svikit er kommer ni nog aldrig mer att få återse. En hel del av er trogna väljarskara hör till den äldre generationen som fortfarande minns sossarna som det parti det en gång varit, och som upplevt den tid då sossarna verkligen åstadkom stora förändringar, reformer och avsevärda förbättringar i livskvalitet och samhällsekonomi.

Men än finns nog tid att vinna tillbaka en del av erat tidigare stöd. Våga visa att ni skiljer er från de borgerliga, men också att ni har egna nyskapande idéer och visioner. Lyssna på Pagrotsky som varnat er för att bara justera siffror lite upp och lite ner, våga hitta tillbaka till er ideologi och ta stora rejäla tag mot de problem som trots allt finns i samhället. Våga erkänna att er politik inte varit så perfekt de senaste decennierna utan att det fortfarande finns många stora problem kvar att åtgärda. Våga slå er ur borgarnas utstuderade retoriska grepp. Ni vet att Alliansen inte är något nytt arbetarparti, visa det tydligt nu så att alla väljare förstår det. Peka på Alliansens egentliga intressen och de starka kopplingar som finns till föreningen Svenskt Näringsliv och deras underorganisationer som utgör en hel propagandaapparat. Återuppta arbetet med att bygga ett folkhem, det är ett projekt som verkar ha legat på is sen Palmes mördades. Återuppliva visionerna.

Av Tobias Jeppsson 14 jan 2011 13:42