2010 – ett år av skrivande

Av någon underlig anledning tycks jag alltid hamna i dramats centrum. År efter år ser jag samma mönster när jag skriver den avslutande årskrönikan.

Januari blev en mycket innehållsrik månad.

Den 1 januari tittade jag nyfiket in på facebook för första gången och öppnade ett konto i min bloggs namn. Därefter fick jag kontakt med kvinnor och män som liksom jag älskar att skriva. Jag fick vänner över hela landet, och vi delade tips och länkar. Peppade, tröstade och skickade kramar.

De dagliga skrivpuffarna som jag försiktigt börjat med 2009 var så roliga att skriva att jag gjorde det varje dag. Bloggandet blev allt intensivare och fingrarna dansade över tangenterna när jag redovisade min dag, eller delade med mig av en novell.

Min tid som föräldraledig var nu över och jag letade jobb överallt utan att få ett enda napp. På arbetsförmedlingen sade man att det var mycket svårt att få tag i någon arbetsgivare som var villig att anställa en 45-årig trebarnsmorsa. Han bad mig kolla på skolor och försöka mig på alternativa vägar.

Pocketblogg.se recenserade boken TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL med resultatet två stjärnor av fem. Domen var att den var för realistisk och att det var för mycket elände i den. Fakto var att texten var en direkt kopia av mina dagboksblad. Att vara gravid med barn är ingen lustig historia när allt felas. Våra tre barn är små dramatiska saker, och det hade jag allt märkt. Samtliga barn är födda under stor dramatik, och Zabine 5 år är en riktig dramaqueen som säkert kommer att inta scenen på ett eller annat sätt en dag. Razmus 7 år är vår estradör som älskar publik, och säkert som amen i kyrkan också hamnar på samma ställe. På senare tid har han utvecklat en stor talang för att måla mycket speciella detaljerade teckningar.

Min kille Peter lyckades till min stora skräck nästan krocka med en stor älgtjur och svängde åt sidan för att fortsätta ned i diket. Historien slutade på ett sjukhus där personalen av misstag försnillade Peters förlovningsring. Som tur var hade han inte brutit något.

Månad lades till månad och naturen förändrades sakta men säkert.

Vår älskade Razmus började i klass ett på Olbergaskolan som är en pittoresk liten, gammal skola där det går få elever. I hans klass var de ynka fem grabbar. Perfekt trodde jag, men... ack så fel jag hade. Efter bara några veckor insåg vi att vår son var utsatt för mobbing, och en hård orättvis kamp började där han stod som den stora förloraren. Lärarna vägrade att inse vad som hände, och den som mobbade slutade inte trots att jag flera gånger hade långa samtal med honom.

Mitt hjärta blödde för honom, och tiden på skolan blev kort så kort eftersom han inte trivdes. Klockan två ville han obönhörligen hem. Vi kollade på en annan skola, men det var fullt.

Zabine som haft en underbar dagmamma var nästan otröstlig när dagmamman drabbades av cancer och måste sluta. Båda småttingarna hamnade på Olberga Dagis där hon inte alls trivdes. Lilleman skolades in under protest, men fann sig så småningom.

I mitten av januari gjorde både jag och Peter en varsin tatuering till barnens ära. Det gjorde ont så ont, men blev både ballt och snyggt.

VILDSINT startade tävlingar om vilka noveller som skulle vara med, och min kvalade in. I en recension fick jag utnämnandet "bästa" och stolt som en tupp sträckte jag på mig, och ryste inuti av välbehag.

Min bok "Ja älskar däj ja" som jag jobbade med växte snabbt och kapitel efter kapitel skjutsades ut på nätet till allmän beskådan. Eftersom den är självbiografisk kändes det lite kymigt att skriva alla sexscener, men det jag gjorde då är ju ett utagerat kapitel och tillhör nästan forntiden.

Jag skickade ansökningar till potentiella arbetsgivare, men fick ständiga NEJ TACK till svar. Rädslan för framtiden pockade på. Vad skulle det bli av mig? Det var bara att krasst konstatera att som 45-årig trebarnsmamma var jag utkastad från arbetsmarknaden och värd noll i arbetsgivarnas ögon. Sorgligt men sant.

Men jag kavlade upp ärmarna och satte igång jobbet med att skapa en hemsida. Jag visste inte ett skvatt hur man bar sig åt, men läste på internet och i datatidningar tills det klarnade. Hemsidan www. anithaostlund.se blev en perfekt presentation av mig och mina bokprojekt. Det var inte med lite stolthet jag förkunnade på facebook att jag var klar.

I april drabbas allihop av en elak kräksjuka som snurrade varv efter varv i vår allt smalare familj. Måltiderna bestod av nyponsoppa, välling eller annan lättmat. Det var med stor lättnad jag märkte att läget stabiliserades.

Bygglovet vi lämnade in 2009 ändras lite, och planerna på att starta i år gjorde att jag blev ännu intensivare i mitt jobbsökande. Tyvärr fick jag inte ens några svar från många, och modet sjönk.

Det kändes som om pengarna rann genom fingrarna med avgifter till kommunen, arkitekten och andra som gjorde att kassan sinade snabbt. Men vi hade startat upp ruljansen och måste fortsätta. Arkitekten fick en hjärtattack och kunde inte slutföra sitt jobb, jag fortsatte att vara arbetslös och...

En dag fick jag ett mejl från en kille som heter Fredrik Lindqvist. Han berättade att han gillade min blogg och gärna ville ha med sin bok ATT SKRIVA FILMMANUS på den. Klockor klämtade vilt och jag frågade om det inte fanns en filmmanusskrivarkurs i Botkyrka. Jag hade för mig att jag läst om det året innan, men då var jag föräldraledig och kunde inte anmäla mig. Fredrik skickade en länk om Manuspiloternas ettåriga kurs i Subtopia.

Hela mitt inre ropade "ja", ja när jag läste den svartvita texten. Hjärtat slog snabbare och benen skakade när jag slog numret till Peter. "Kan jag? Får jag? Går det?" Skrattande sade han efter viss tvekan ja, och lycklig som ett barn mejlade jag över ett prov på mina texter och allt annat som behövdes.

Dagen efter hittade jag ett mejl från min nuvarande lärare i mejlboxen. Magen gjorde volter och fylldes sakta av fladdrande fjärilar. Så det var därför jag inte fått jobb… ödet ville att jag skulle börja på skola och utbilda mig till det jag älskar mest av allt. Skriva, skriva, skriva...

Men än var det inte slut på hindren jag skulle över...

Gång på gång skrevs långa artiklar om människor som blivit bitna av fästingar och blivit allvarligt sjuka. Så en dag tog jag min två äldsta i handen och klev in till vårdcentralen. Om jag vetat då vad jag vet idag... ja då hade jag backat ut därifrån illa kvickt. För resultatet av sprutan blev för stackars mig över en månads konvalescens i soffan, med yrsel och illamående. Läkarna tvistade på varsin kant om vad yrseln berodde på, men kunde inte helt utesluta att det berodde på sprutan. Eller? Hade jag cancer? Eller? Var det någon annan allvarlig sjukdom?

Jag var fullständigt livrädd, dels för att inte kunna gå skolan, men mest för att inte överleva. Som tur var släppte yrseln, och jag blev mitt vanliga skuttande jag. Faktiskt tyckte jag att livet var ännu underbarare efter den där pärsen.

Simskolan byttes av med Cirkus Cirkörs kurser för barn, och dagarna tillbringades på stranden.

Den varma sommaren medförde miljontals i alla fall kändes det så med getingar. De randiga krypen hatade min blotta närvaro och gjorde utfall så fort jag kom utanför huset. Peter och jag gjorde nattliga räder mot deras läger, och jag tror aldrig att jag dödat så många getingar någonsin.

Jag skrev skrivpuffar, noveller, böcker you name it... och stormtrivdes med livet.

Manusförfattarskolan började och jag njöt enormt av att få lära mig om det jag är mest intresserad av. Ett filmmanus skapades varsamt med min lärares hjälp. Bokmässan i Göteborg bankade på dörren, och diskussionerna hemma var att vi skulle åka dit, men då måste jag göra en ny bok att visa upp.

Jag hystade ihop en novellsamling som jag kallade Pappersskärvor. Den fanns med i Papertalks monter på bokmässan. Där stod de alla tre böckerna jag varit med och skapat. VILDSINT, TRE ÄNGLAR och Pappersskärvor. Det kändes stort... Tyvärr var mässan överfull och kaosartad, så jag flydde efter att Peter behändigt nog ringt och kallat på hjälp med Lilleman. Stackaren hade ju tre småttingar att hålla reda på... inte alltför enkelt i trängseln på stan.

Vi sov över på Göteborgs vandrarhem, och jag lämnade mina böcker kvar i biblioteket de hade där.

En dag när vi var på väg till affären längs vår kurviga väg kom det en vettvilling farande alltför fort i kurvan och hotade att mosa oss sönder och samman. En snabb svängning på ratten resulterade i en bortsliten sidospegel, och chockad ser jag idioten fortsätta bortåt i snabb fart. Skakande inser jag vilken tur vi haft, och famnar ödet ytterligare en gång.

Kung Bore ryter till och det blir kallt så kallt, och massor av snö.

Mitt i allt detta byggde vi till en våning. Stormarna hotade flera gånger att rasera vårt projekt, men enträget kämpade vi och vann.

Som en underbar avslutning på året fick jag min bok Pappersskärvor recenserad av Kristina Simar, och hon ansåg den vara värd hela fem stjärnor av fem möjliga. Glädjeskriken ekade över skomakarbacken den kvällen... jag lovar. Äntligen! Så jag hade kämpat... Att bli känd författare är inte lätt, men trägen vinner... eller hur?

Efter några dagar sansade jag mig och tog itu med beställningarna som ramlade in. Gissa om det är kul att skriva sin autograf och veta att någon uppskattar det man skriver? Några dagar senare fick jag besked att boken recenserats av ytterligare en kvinna, och fick då fyra stjärnor av fem möjliga. Lyckan var nu total, och jag var knappt talbar på hela dagen.

Hela familjen låg nu i förkylning och vi beslutade att låta sista dagen på året passera utan vår medverkan.

Nu undrar jag vad nästa år skall erbjuda, och drömmer mig bort. Bokkontrakt? Filmkontrakt? En snyggt inredd övervåning till barnen? Kanske en tipsvinst på en sisådär tre, fyra, fem miljoner? Det mest viktiga trots allt är att vi får behålla hälsan... för vad spelar det för roll om man är rik, om man är sjuk?

Det var väl ett år som heter duga?

Av Anitha Östlund Meijer 04 jan 2011 09:39