Vår kära Ingloz finns inte mer

Så börjar vi ett nytt år, och efter att ha varit inne hos grannarna och firat tolvslaget efter en lång dag på jobbet kollar jag läget på nätet innan jag drar mig till sängs. Det är det gamla vanliga: mailen, aftonbladet, smhi och till slut går jag in på facebook och får årets första stora sorg slängt i ansiktet: Ingloz som hon gick under här finns inte mer.

Hur kunde detta gå till, vad hände och ja, en massa frågor dyker upp i huvudet. Hon gav så oerhört mycket av sig själv till mig, och säkerligen till många andra också. Jag såg bilder av barn och barnbarn och inte minst maken på facebook, och nog för att jag visste att hon varit sjuk, så visade hon ingenting till oss som var hennes "vänner" på nätet.

Det är förbannelsen med nätet. *poff* så är människor bara borta utan att man vetat att de varit dåliga. Då hade jag kanske kunnat säga något eller i bästa fall gjort något. Men hon ville nog ha det så, tröstar jag mig själv med när jag sitter här 3,5 timmar in på det nya året. Men jag har så många frågor inom mig som jag aldrig kommer att få svar på, och jag kommer aldrig att kunna förmedla för henne hur mycket hon har gett mig, vilket gör att jag känner mig snuvad.

Jag hade en patient en gång som var väldigt dålig och på väg att dö. Hon hade inga anhöriga i närheten, utan en avlägsen släkting i ett annat land. Hon hade ingen hon ville skulle bli kontaktad och jag kände en stor frustration på de anhörigas vägnar över att hon så styvnackat sa nej. Vi pratade om detta och jag ställde frågan att hon kanske ställt upp för denna anhöriga i ett annat land. Jo, det hade hon ju gjort, medgav hon. "Men tror du då inte att hon vill ha en chans att ge tillbaka lite av den kärlek du gett henne," sa jag. "Hon har kanske något hon vill säga dig, eller så vill hon kanske bara vara nära."

Efter någon vecka hade hon tagit kontakt med denna anhörig, och även tagit kontakt med en god vän som fick chans att besöka henne. Det spred sig ett lugn över henne och kunde förbereda sig på att ta farväl av jordelivet.

Jag tycker det är viktigt att ge de människor som älskar en möjlighet att få förmedla det innan man beger sig till nya "länder" och det är med djup sorg i mitt hjärta att jag inte fick chansen att berätta för Ingloz hur mycket jag uppskattade hennes givmildhet och den kärlek hon förmedlade till människor hon aldrig mött.

På internet kan vi vara så anonyma vi vill, och vi kan skriva då vi har en bra dag eller då vi känner att vi har något att ge, men vi får aldrig lära känna personen riktigt, på djupet, med allt vad sorger och bedrövelser är. Men detta är bara mina egna känslor, inte Ingloz. Jag tror hon fick det som hon gärna ville och jag önskar henne all frid som finns. Jag kommer inte att glömma henne även om jag gärna hade velat vara där för henne även när hon hade det svårt.

Tack för allt du gav

Av Birgitta Stiefler 01 jan 2011 03:57