Stablitet eller oformlig cirkelrörelse

Det som andra människor ser som en befrielse är min själsliga uttorkning. När andra tycker att vardaglig rytm med arbete måndag till fredag, en vecka på charter varje år och radhus med hund är en trygghet, får jag kalla kårar längs ryggraden som får min kropp att sakta vika sig och glädjen att rinna ut ur stortårna.

Nu står jag mellan jobb och har blivit erbjuden ett heltidsjobb, vilket i min värld kommer att begränsa mig. Jag är van att arbeta lite här och lite där, och ha piskan på ryggen att arbeta extra för att få ihop det. Det ger mig nya impulser och en osynlig klapp på axeln när månaden är slut. Du som läser detta kanske säger att det handlar om att bli vuxen, men vilka kriterier finns det för att tillhöra vuxenlivet? Är det Volvon, radhuset och stabiliteten? Snarare handlar det om själslig död för mig. Mitt liv har alltid varit en överlevnadsstrategi med problem som ska lösas och hinder som ska forceras. Som liten väljer man inte detta, däremot kan man välja att ta med det i resten av ens liv, vilket jag tydligen gjort.

Min period som bemanningssköterska i Norge varannan helg i två år var nog den enda tiden i mitt liv då jag känt mest bestående sann glädje. Vad den tiden gav mig var ytterligheter som gjorde att jag mådde bra. Jag körde hårda pass i några dagar och när jag satt på Kastrup på vägen hem hade jag ofta ett leende på mina läppar. Jag hade klarat det igen och nu kunde jag se fram emot flera dagars ledighet. Jag kunde också se fram emot resor då lönen var helt okej. Min spontanitet kunde få komma fram.

I det livet jag levt i 1,5 år nu med vikariat här har gett mig något annat. Det har gett mig en utvärdering i hur jag under en längre tid fungerar i en grupp, vilket bara varit positivt. Däremot har min glädje inte varit på topp. Om man är van vid att behöva kämpa för det lilla vilket jag gjort i så många år blir kampen i sig en livsstil som ger energi. Den ständiga rörelsen är utmaningen i sig. Vän av ordning ställer sig då frågan varför jag inte bara börjar åka till Norge igen, och den frågan har sin plats. Jag kan i dagsläget inte lämna min store son i en hel vecka vilket numera krävs för att bemanningsföretagen vill ha en och bekosta ens resa. Hans välmående är viktigare än min spontanitet.

Jag hade önskat att jag var mer "normal" och att jag hade varit nöjd med den lilla resan till Teneriffa en vecka i juletid, men tyvärr blev jag inte sådan. Jag är istället en rastlös själ som vill mer och iväg. Jag känner att något väntar, men jag vet inte vad, som gör att jag inte kan stanna upp. I slutändan visar det sig kanske att rastlösheten och tron på något var en illusion som bara skrattar mig rakt upp i ansiktet, men har vi inte alla dessa illusioner? Jag tar hellre det djupa andetaget när håret står på ända, hjärtat hamrar extraslag och jag känner hur jag lever på gränsen till alltet.

Kanske handlar det om nyorientering. Att under denna period i livet acceptera att spelplanen ser ut som den gör, för att senare kunna återgå till kaoset. Att i rytmen hitta nya saker som får hjärtat att slå en frivolt, att utmana Jaget på nya sätt utan att behöva känna att man är nära döden. Människan är i ständig rörelse för att hitta nya strategier och nya infallsvinklar för lycka och glädje. Det som var lycka för ett år sedan kanske känns som passé idag. Allt rullar på i en ständig cirkelrörelse och det är upp till oss om vi vill ha en jämn cirkel eller en som är mer oformlig. Som synes väljer jag nog den sistnämnda.

Ta det lugnt i julstressen och glöm inte kärleken!

Av Birgitta Stiefler 11 dec 2010 10:57