En famn av kärlek

De rynkiga händerna famlade i blindo och jag sträckte fram mina för att leda henne. Oseende ögon riktades mot mig och ett snabbt leende gled över hennes mun där ett antal tänder saknades. "Tack Hans." Hon tog min fars namn över sina läppar alldeles självklart, och jag funderade på att tillrättavisa henne, men lät bli. Demensen eskalerade fortare än vi trott, och ögonen som en gång gett ledsyn var nu täckta av en grågrön hinna.

I hennes famn hade jag många gånger fått tröst och smekningar. Fars svek sved i hennes själ, och hon gjorde allt för att kompensera oss. Ibland kanske för mycket. Pengarna efter min far försvann snabbt efter hans död, och den andra kvinnan som var mor till mina två styvsyskon krävde sin del.

Vi var fattiga och det enda vi hade kvar var huset. Samma dag som synen försvann helt blev vi tillsagda att bygga om det eftersom mors syn aldrig skulle komma tillbaka. Jag och min bror jobbade dag och natt för att ändra allt så att mor skulle kunna bo kvar.

Som ett evigt minne av hennes friska dagar, hängde en gigantisk broderad tavla över vår soffa. Bilden föreställde vårt sommarhus, och oss när vi badade.

Jag greppade varligt mors överarm och hjälpte henne in i bilen. "Allt blir bra nu." Mina ord var mjuka och övertalande. Hon satte sig tillrätta och jag lade filten över hennes ben. "Jag längtar till vi kommer fram. Vi måste nog städa ur sommarhuset innan vi kan packa upp… tror du inte det Hans?" Jag kände en ensam tår glida nedför kinden, och sade det hon förväntade sig. "Jo det stämmer nog. Vintern måste slås ur sängkläderna, och fönstren vårtvättas."

När vi körde upp mot det stora huset såg jag för en stund panik i mors ansikte och tänkte vända om för att köra hem igen. Förstod hon mer än vi trodde? Spelade hon samma spel som vi gjorde?

Personalen mötte oss vid trappan, och såg medlidsamt på oss medan de log. "Er mor får det bra här… kanske kan hon hitta nya vänner." Steg för steg ledde vi upp mor för stentrappan och jag märkte att hon lystrade för alla nya ljud. "Har vi fått nya grannar?" Kvinnan som ledde henne på andra sidan skakade på huvudet och gav mig ett varnande ögonkast. "Nej mor, det är nog bara radion."

Rummet hon fick var hemtrevligt och låg på högsta våningen med utsikt över sjön. Vi hade tidigare burit dit hennes gamla skrivbord, och en säng som var ställbar i olika lägen. Tavlor av oss och barnbarnen hängde på väggarna, och i det lilla pentryt stod en skål med hennes favoritgodis och väntade. "Ja då skall jag väl gå." Kvinnan som tagit emot oss tog mors hand och såg till att hon lutade sig bekvämt tillbaka, sedan vinkade hon fram mig.

När jag lämnade det stora vita huset kändes det som om jag skulle gå i tusen bitar. Famnen jag precis lämnat hade varit fylld av samma kärlek som jag fick som barn, men den här gången var jag den vuxne.

Av Anitha Östlund Meijer 22 nov 2010 11:23