Det var bättre förr ju förr desto bättre

As time’s gone by, har icke-amerikanska artister i någon mening försökt efterlikna staternas lysande stjärnor, men de flesta har som bäst uppnått internationell tomtebloss-status. Hemländernas radiostationer förstärker ändå resultatet, genom att gömma och glömma de dyrbara matriserna i arkivens källare. Svensk Public Service-radios musikredaktörer kompletterar kulturskymningen genom att bedriva en ofinansierad promotionverksamhet då de bara spelar den senaste tidens halvtaskiga covers.

En stilbildande artist som kopierats mycket var Patsy Cline, legendarisk countrysångerska som bara blev drygt 30 år. Hon föddes i Virginia och dog en våldsam död i Tennessee 1963. Hon ansågs vara ett begåvat barn och uppträdde tidigt både som sångerska och pianist i Winchester där hon växte upp. Trots lyckade framträdanden både på scen och TV, var hon tveksam till ett liv som yrkesartist. Först när hon likt Elvis Presley fick både musikaliskt och moraliskt stöd av sånggruppen Jordanaires tog hon beslutet och därefter släpptes hitsen på löpande band.

Men det fanns en mörk baksida som drabbade flertalet amerikanska artister under de gyllene åren på 50- och 60-talet – riskabla transporter samt traumatiska sjukdomar reducerad stjärnskaran alldeles för tidigt. Som tvåbarnsmamma och med ett darrigt äktenskap blev Patsy Cline tvungen att kombinera familjelivet med veckoturnéerna och ett fast kontrakt för Grand Ole Oprys helgföreställningar. Hon löste det med att hyra ett privatflygplan som flögs av hennes manager. Dimmigt väder den 5:e mars 1963 och en bergvägg, gjorde sagan om artisten all.

Två uppmärksammade musikbiografier i dramagenren som bör nämnas i sammanhanget är Jessica Langes tolkning av Patsy Cline i "Sweet Dreams" 1985 och en av hennes stora låtskrivare Hank Williams vars liv gestaltat av George Hamilton i "Your Cheatin Heart", en svartvit rulle från 1964. Hank visste vad som komma skulle, han avslutade karriären med singeln "Ill Never Get Out Of This World Alive".

Videon "Leavin On Your Mind" består av ett galleri med amerikanska super stars i ordets rätta mening. Några av dem mötte också en bråd död. Rock Hudson avled i sviterna av HIV och Paul Newman och Steve McQueens drabbades av cancer.

Ibland videons "legendary men" är James Byron Dean den mest kultförklarade. James Dean och frågorna runt honom och hans förhållande med både kvinnor och män blev aldrig riktigt utredda och detta har givetvis bidragit till att förstärka kulten om hans rebelliska och existentiella försöksleverne. Något som heller aldrig blev riktigt helt utrett, är trafikolyckan som 1955 ändade hans 24-åriga liv. "Jimmy" hade bytt sin gamla Porsche 356 Speedster mot den vassare 550 Spydern. Denna då den enda i USA, döpte han till "Little Bastard", med tävlingsnumret 130. En dåtida speedmaskin med mittplacerad motor. Under filminspelningen av filmen "Jätten" hade han kontrakterats med tävlingsförbud, men förbudet var vid köptillfället upphävt. Han hade även lovat sin "bästa kompis" att inte själv köra bilen till och från tävlingsbanorna.

Den 30 september 1955 åkte han och mekanikern Rolf Wütherich i "The Little Bastard" till Salinas tävlingsbana i Californien. Han kom aldrig fram. Vid en y-korsning frontade Porschen med en Ford Custom Tudor coupe som framfördes av en från trakten yngre förare. Ett av de första vittnena på platsen, en skolkamrat, hade vid förhöret nämnt att han låg bakom Forden och uppfattade att det var mekanikern som körde, inte Jimmy. I domstolen beslöts att Jimmy var ansvarig och att han hade kört i cirka 88 kilometer i timmen. Många ansåg att hans rykte som bilförare bidrog till en viss favorisering för den lokala ynglingen i den andra olycksbilen. Senare teknisk utrustning har kommit fram till betydligt högre hastigheter för bägge fordonen. Den andra föraren Donald Turnupseed och "Jimmys" mekaniker överlevde, de la locket på och uttalade sig aldrig mer offentligt angående incidenten. Mekanikern Rolf Wütherich flyttade till Tyskland och omkom paradoxalt nog i en ny trafikolycka 1981.

Två andra uttalanden som blivit legendariska kring legenden är följande: Exakt en vecka före dödskraschen presenterade sig James Dean för filmskådespelaren Alec Guinness utanför en restaurang. Han var kaxig över "The Bastard" och ville ha ett utlåtande av den framdeles adlade skådisen. Guinness tyckte att bilen såg olycksbådande ut och förutspådde följande: "If you get in that car, you will be found dead in it by this time next week." Exakt så blev det.

James Dean hade också strax före sin död förekommit i en reklamfilm för ungdomar med syftet att lära dem trafikvett. I ett avsnitt i filmen ställs en direkt fråga till JD, han ombeds ge några goda råd. Svaret är delvis tagit ur författarens minne: "Jag skulle uppskatta om ungdomarna tog det lugnt åtminstone när jag kör förbi!" Då JD i dödsögonblicket skrek till mekanikern,"That guys gotta stop... Hell see us!" var det inte de sista ordens om sades om James Dean, men definitivt de sista som någon hörde ifrån rebellen.

Sveriges riktigt stora musikunder skedde på 50-talet och i början av 60-talet, "jazzens guldålder". Artisterna var då bland annat Lars Gulin, Arne Domnérus, Rolf Ericson, Jan Johansson och Bengt Hallberg. Arrangemang med gästande världsartister tillsammans med kvinnliga svenska vokalister var på den tiden vardagligt för öronen.

Kan ingen vettig radiomogul ta sitt ansvar och inse att folk i farten inte kan lyssna på personligt journalistiskt pladder från radiostationerna hela dagarna? Music Lovers vill ha en musikkanal med likasinnade kunniga presentatörer med klassikt utbud ur alla genrer och ingen reklam. För övrigt räcker det med nyhetsrapportering en gång i timmen. Alltså blir appellen: More music less talk!

PS. Om Patsy föll er på läppen kan ni läsare gå direkt till hennes listvältare på YouTube.

Av Leif E Ström 15 nov 2010 12:01