Prästen med blicken

Detta hände för några år sedan men har fortfarande aktualitet. I början av vår gata ligger kyrkan. En mycket viktig och central byggnad i varje litet katolsk samhälle. Vid infarterna till Bormes-les-Mimosas, som i alla byar, kan man på vägskyltar läsa när gudstjänsten äger rum, och därmed när man kan träffa HONOM. I vår kyrka jobbar HAN. Ja inte han, GUD, för han är väl allestädes närvarande hur det nu går ihop. Nej, nu är det kvinnornas HAN. HAN med BLICKEN, som min fru säger. Inte enbart hon. Utan alla. Bara HAN tittar på dem verkar de redo att bikta sig. Bekänna allt. Belägras. Utan motstånd. Men han gör det inte! HAN får inte! HAN får inte ens gifta sig!

Jag talar om prästen, eller prêtre, som hans franska och katolska titel är. En lång, smärt, vacker, mörkhårig man, och enligt kvinnorna, tydligen i sina bästa år. Kvinnor, när är en man i sina bästa år egentligen? Är det när han så att säga "passar" just din ålder?

HAN, prästen, är en mycket trevlig, hövlig och sympatisk person. Sitter vi och äter med dörren öppen ut mot gatan, vilket vi ofta gör, stannar han alltid och frågar hur vi mår, när han råkar gå förbi. Dock pussar han aldrig kvinnorna de obligatoriska två gånger på varje kind när han träffar en kvinnlig bekant. I varje fall har aldrig jag sätt honom göra det. Å andra sidan pussar man faktiskt inte med munnen direkt på kinden, det är enbart kinderna som berörs samtidigt som man utstöter pussljudet. Även kvinnor hälsar på varandra på detta sätt, men sällan två manliga bekanta, även om det blir mer och mer vanligt.

Sedan omger han sig med ett litet privat harem. Fyra till fem kvinnliga så kallade "systrar", som hjälper honom med det administrativa arbetet. Detta sköts från en liten grannlägenhet som fungerar både som kontor och övernattningslya.

Sedan finns det då och då några pojkar, eller korgossar, som hjälper till, vilket prästen inte har något emot.

Tvärs över gatan har kyrkan övertagit gamle glassbaren där man gör reklam för sin verksamhet och den fungerar som en liten informell samlingspunkt. Över huvud taget är kyrkan och dess tjänare i Frankrike mycket mer verksamma och nära folket än i Sverige. Den fungerar mitt i bland oss.
En liten äldre dam längre ner på gatan spelar på orgeln i kyrkan och hon utför även vissa vaktmästarfunktioner. Naturligtvis känner hon också alla på gatan och deltar med liv och lust i byskvallret.

Ta till exempel här om söndagen hade kyrkan i en av våra grannstäder, Collobriere, en kombinerad picknick, tombola och loppmarknad. Målet för picknicken var den mycket gamla kyrkan Notre Dame des Anges som ligger på det högsta berget inom församlingen, 771 m över havet, och som har en mycket ful radio- och tv-mast som närmaste granne. Från denna plats kan man se över hela det vackra området Les Maures, en bergskedja bestående av låga berg och dalar som sträcker sig över ett långt smalt geografisk område parallellt med kusten.

Där var det proppfullt av människor. Familjer, släktingar, grannar, vänner och ovänner i en salig blandning och i ALLA ÅLDRAR. En ovanlig syn för en svensk. Under träden i skuggan – var annars kan man sitta när det är varmt – hade de dukat upp alla världens läckerheter och gudomliga drycker. Och då menar jag inte någon enkel ostmacka med läskeblask eller lättöl till! Nej, här visades prov på hela det franska köket. På ett ställe hade det bildats ett minst tio meter långt bord sammansatt av små campingbord med vita spetsdukar. Till stolarna i all tänkbara grälla färger hade de äldre tanterna tagit med sig sin favoritpläd att sitta på.

Alla åt och drack av hjärtans lust. Barnen kunde leka, kasta bollar på burkar och fiska i en fiskdamm fylld med godis. Kyrkan arrangerade prickskytte, bouletävling och lottade ut bland annat en resa till Spanien och naturligtvis en mountainbike.

Kyrkan hade för dem som inte tagit med sig egen picknick korg, försäljning av färdiga sådana i gamla fruktlådor av trä. Dessa innehöll den obligatoriska baguetten, långfranskan eller "pain richen" som vi felaktig kallar den, ägg, Biff a la Provence eller kyckling, potatis, tomater, sallad, såser, härliga inlagda gurkor, lök med mera. Allt detta till det facila priset av endast 75 kronor.

Naturligtvis hade kyrkan en egen bar där man kunde köpa det man skall kunna köpa i en bar. Pastis, öl, whiskey och övriga drycker. Sedan kan man ju undra, flertalet familjer hade tagit sig dit med bil. Den stående svenska frågan vid alla fester, "vem kör hem?" var här inte aktuell att ställa.

Traktens vinodlare sålde, från egna stånd, vin i flaskor eller dunkar som passade allas smaker och plånböcker. De såldes härliga pizzor, tårtor och alla typer av bakverk av små runda goda gummor. Dessa konditoriska mästerverk avslutade måltiden tillsammans med kaffe. Flera, huvudsakligen män, gjorde en dubbelavslutning med hjälp av cognac eller calvados.

För de som ville var det fritt fram att gå in i den flera hundra år gamla kyrkan, tända ett ljus och i enskildhet sjunka ner i bön, vilket många gjorde.

Efter måltiden var det naturligtvis tid för siesta under korkekarna. Många hade tagit med sig sin favoritkudde i provencalska tyger och mönster, och somnade djupt in efter denna magnifika måltid.

Herregud! Jämför denna kyrkas picknick med kyrkans utflykter hemma – arrangerade bussutflykter med Lasses buss till närmaste stadspark för att dricka kaffe med dopp, mata duvorna och änderna i dammen med medtaget "gammalt" bröd! Dessutom måste de som straff, eller belöning, stryk det som passar, lyssna på en präst som håller andakt. Nästan alltid är det inriktad på pensionärer, har inte Svenska kyrkan upptäckt att det finns andra generationer än dessa?

Som i alla kyrkor här i Frankrike är det, förutom vanlig gudstjänst, födslar, dödslar och bröllop, således mycket jordiskt arbete som måste utföras. Vid exempelvis bröllop viger prästen brudparet ytterligare en gång. För i Frankrike är det nämligen så bestämt att först måste man gifta sig borgerligt hos Le Maire, borgmästaren, och därefter går man till sin församling, katolsk eller annan, och genomför den religiösa delen.

Förra året hade kyrkans systrar visning av videofilm på gatan och det var inte Motorsågsmassakern.
En av dem hade varit på en missionsresa i Mexico och filmat med sin videokamera. På trottoaren, och även delar av gatan, hade de dukat fram läskdrycker med pistager som tilltugg, som de glatt bjöd alla som stannade och tittade. Biltaken och motorhuven på ett par bilar fungerade utmärkt som serveringsbord. Svensk ordningsman-i-skolan-fråga; Var bilföraren tillfrågad? Biltrafiken fick krångla sig förbi, och ingen protesterade för prästen stod mitt i gatan och ledde trafiken in på den rätta, om än smala, vägen.

Hans uppgift skall också vara att rädda förlorade eller förtappade själar. En gång räddade han två sådana: min fru och jag. Vi hade varit ute och vandrat i bergstrakterna häromkring och kom ner till staden Le Lavandou. Vi var utmattade av värmen, det var 30 grader i skuggan, men vad hjälpte det när vi gick i solen i 45 grader? Dricksvattnet var för ovanlighetens skull slut och vi led av törst, även om våra tår inte gjorde det. Det var mycket vått i våra träningsskor, och svullna tår kämpade om utrymmet och den eventuella lilla luft som där fanns. Hade vi tagit av oss skorna när vi kom till första bästa café hade vi garanterat blivit utslängda, eller så hade caféet tömts för gäster, gapande efter frisk medelhavsluft. Dagen efter hade man säkert kunnat läsa i tidningen Le Var om en GRAND ODUER, den stora lukten, som hade drabbat staden.

Nåväl, på caféet beställde vi öl och sandwich jambo, skinka som smakade skinka och inte fisk, som man kan uppleva i Sverige.

Precis när vi skulle resa oss hände det. Benen bar inte! Vi hade tre kilometer hem och branta backar hela vägen. Vi satte oss ner igen för att samla krafter inför Le GRAND DÉFI, den stora utmaningen. Tillslut kom vi iväg. Efter hundra meter möter vi HONOM på gatan. Prästen tar oss i hand och hälsar, och frågar hur det står till. "Bara bra!" svarade vi. Ljuger man för en präst? Kalla det nödlögn! "Vi skall promenera upp till Bormes", fortsatte jag, men tydligen med kluven tunga för han skakade på huvudet, öppnade bildörren och sa: "Hopp in, ni får åka med mig."

Detta är vad jag kallar en räddande ängel. Men han kör bil som en liten jävel, precis som alla franska bilförare. Full gas, inget avstånd till bilen framför, tvärnit och järnet på nytt. Han litade tydligen inte helt på CHEFEN där uppe för han använde faktiskt säkerhetsbältet. Han berättade att han hade ytterligare en församling att sköta om förutom i Bormes, just denna i Lavandou och han pendlade flera gånger om dagen mellan orterna. På vår fråga om han aldrig var ledig, vi tycker alltid att han är i tjänst, svarade han att på måndagar kunde han ta lite ledigt. Innebörden av ordet "semester" verkade han inte förstå och då jag berättade att vi hade fem veckors semester, skakade han på huvudet och tittade upp i luften, precis som han verkade säga till CHEFEN; "Det du!"

En tid senare berättade jag denna episod för några svenska vänner som hade hyrt ett hus i Bormes och sedan var samtalsämnet klart bland kvinnorna den kvällen. Det handlade om HONOM. HAN med BLICKEN! Orättvisst. Han som inte har någon glädje av blicken har fått den, medan vi andra män som skulle ha behövt den då och då, saknar den. Min fru har i alla fall aldrig kommenterat just min blick!


Epilog

Just denna präst tog tydligen orden "Låt de små barnen komma till mig" lite väl bokstavligt. Han sitter nu inne dömd för "sexuellt umgänge med minderårig" och de mindreåriga pojkarna, de var hans egna korgossar! Hans karriär som präst är slut. Men inom den katolska kyrkan är detta inget ovanligt. Fråga påven!

Vi har nu en ny präst, han är en jävel på tennis, hoppas nu att han håller reda på sina bollar.

Amen.

Av Terje V. Löberg 05 nov 2010 10:38