Anders Borg kan inte räkna

Valet närmar sig med stormsteg, och debatterna går heta. Båda blocken vill framstå som det bästa regeringsalternativet, men frågan om vad som är bäst är egentligen oerhört komplex. Även om alla partier har olika mål, och olika metoder för att nå dit, så finns det ändå något som alla partier måste förhålla sig till. Det talas sällan om det, kanske på grund av att det är ett rätt tråkigt ämne, men ändå har det använts som ett slagträ i de politiska debatterna, och det slagträet är det främst Reinfeldt och Borg som använder sig av – i var och varannan mening nästan.

Det jag tänker på är statsbudgeten, och den sammanhängande statsskulden. Stadsbudgeten är något som alla måste ta hänsyn till. Statens inkomster och utgifter bör gå jämt upp, och helst med plus, oavsett vilken politik man än bedriver. Tack vare budgetuppgifterna kan man på ett konkret sätt kontrollera om en regering har lyckats genomföra sin politik utan att budgeten spräcks. I regel minskar därför statsskulden när det gått bra och har det gått mindre bra växer den.

Både Reinfeldt och Borg har som i ett mantra upprepat att de har skött statsfinanserna "ansvarsfullt" och hävdat att Sverige klarat krisen bättre än övriga Europa. Jag vill hävda att det antingen är en lögn, eller att Anders Borg inte kan räkna.

Ett säkert sätt att objektivt kunna bedöma hur bra en regering skött sitt jobb är alltså att se på statsskuldens utveckling. Den säger förvisso inte allt, för statsskulden kan till exempel mycket väl krympa på bekostnad av att människor tvingas leva under usla förhållanden, åtminstone på kort sikt. Statsskulden kan på motsvarande sätt växa om man gjort en långsiktig investering som kommer att betala sig först efter några år. Men när en regering säger sig klarat av statsfinanserna bra och klarat av krisen bättre än övriga Europa så får man inte svälja statsministerns och finansministerns påståenden med hull och hår, vilket såväl oppositionen som landets medier tillsynes verkar göra. Landets medier är förvisso borgerligt ägda till största del, förutom SVT och SR som är neutrala, och Aftonbladet plus någon enstaka morgontidningar som är socialdemokratiska. Som väl är finns Sourze, och vi helt vanliga fritt tänkande medborgare.

Först och främst så kan man konstatera att det inte finns entydiga och samstämmiga uppgifter om att Sverige klarat krisen bättre än övriga Europa. Finansministern har därför valt och vrakat bland de siffror som passat alliansens syften bäst, när han påstår att Sverige klarat krisen bättre än övriga Europa. Ungdomsarbetslösheten har till exempel skjutit i höjden och det finns siffror på att arbetslösheten generellt sett ökat mer än i övriga Europa 12. Märkligt tyst har det varit om att vi halkat ner i OECD:s välståndsliga, som borgarna flitigt refererat till i tidigare valperioder när de varit i opposition 3. För ett år sen bedömde Svenskt Näringsliv att Sverige klarat krisen sämre än övriga Europa. Vad de anser idag tror jag inte de vågar uttala sig om, eftersom det är valår och det är tydligt vilket block de håller om ryggen 4.

Det som är mest intressant och kanske märkligast av allt att vare sig medier eller opposition knappt nämnt – såvida de inte sparar det som ett ess i skjortärmen till sista minut – är utförsäljningarna av de statliga bolagen. Utförsäljningarna i sig kan man ju diskutera – huruvida det är rätt att sälja ut något vi tillsammans finansierat genom skatter och hur klokt det är att äventyra samhällsbärande funktioner i en oförutsägbar marknad – men den diskussionen är oväsentlig i just detta fall. Det som är av intresse är de cirka 100 miljarder man fått in de senaste fyra åren genom att sälja ut dem.

Dessa 100 miljarder påverkar statsbudgeten märkbart. Om man slår ut 100 miljarder på fyra år, så blir det 25 miljarder per år, och det vore en dröm för vilken regering som helst att under några år få ett extra tillskott i budgeten på 25 miljarder varje år. Dessa intäkter påstår Anders Borg att man använt till att amortera av stadsskulden. Låt oss titta närmare på detta påstående.

För det första är en amortering av statsskulden något som bör ingå i den reguljära budgeten om man för en ansvarsfull ekonomi och om ingen kris inträffat. Ta gärna en titt på diagrammet som jag listat bland källhänvisningarna längst ner, som punkt nummer 5. Under riktigt goda år så är det till exempel möjligt att på bara ett år betala av 122 miljarder av statsskulden, som till exempel de rödgröna gjorde 2000-2001, men det var under högkonjunktur strax innan IT-bubblan sprack. När de rödgröna lämnade över makten till alliansen så var det också en högkonjunktur och en minskande statsskuld. Alliansen tog över makten i slutet av september 2006, men de kvarvarande månaderna av 2006 genomfördes inga genomgripande ekonomiska förändringar och man kan därför säga att hela 2006 i praktiken var ett resultat av de rödgrönas budget, även om det i teorin inte är helt sant. Även under 2007 finansierades Alliansens budget till stora delar av de rödgrönas överlämnade statskassa och alla de kvarstående delarna av de rödgrönas politik. Så det är alltså inte helt korrekt att påstå att 2007 års ekonomiska utveckling helt och hållet var alliansens förtjänst men det är inte heller korrekt att det är de rödgrönas förtjänst, snarare handlar det om en mix av de båda blockens politik, där pengarna man fick in till stora delar var de rödgrönas intjänade pengar under 2006, medan utgifterna helt och hållet var alliansens under 2007. Först under 2008 så kan man med rättvisa säga att det var både alliansens intäkter och utgifter som påverkar ekonomin. I slutet av 2007 var statsskulden 1 168 miljarder kronor. I slutet av 2008 så hade statsskulden sjunkit ytterligare cirka 50 miljarder till 1 119 miljarder kronor, trots en stegrande kris som tog sin början i sensommaren 2008, men också tack vare utförsäljningar av statliga bolag. Krisen fortgick under 2009 och i slutet av 2009 hade statsskulden ökat med cirka 70 miljarder till 1189 miljarder kronor. Inte ens utförsäljningarna av statliga bolag kunde dämpa denna anmärkningsvärt stora uppgång.

Vad får vi ut av ovanstående siffror och resonemang? Jo, om vi bortser från svallvågorna av de rödgrönas ekonomi som sträckte sig in över 2007, vilket nog ingen nationalekonom kan förneka, så ser vi att den borgerliga ekonomin avslöjar sig som ett fiasko. Från slutet av 2007 till slutet av 2009 har statsskulden ökat med 21 miljarder, trots att man sålt ut statliga bolag för stora summor, som Anders Borg hävdar att man använt för att amortera av på statsskulden. Om han verkligen använt inkomsterna för att amortera av på statsskulden, hur kommer det sig då att statsskulden ökar och inte minskar? Givetvis kan man hävda att man amorterat av lånen, men sedan behövt låna på nytt, och antagligen är det just så det gått till. Anders Borg ljuger inte, men han säger heller inte hela sanningen.

Låt mig gissa att det finns ett gäng tvivlare eller rent av bergssäkra självutnämnda ekonomiska experter som "vet" att jag har fel. Vi kan väl för deras skull börja med att räkna statsskuldens förändring från slutet av 2006 istället och då får vi fram att statsskulden faktiskt minskat cirka 81 miljarder. Vi ska då komma ihåg att det fortfarande var en mycket god högkonjunktur under hela 2007 och första halvan av 2008, som delvis förklarar nedgången under 2007. Men framförallt måste vi komma ihåg att utförsäljningen av statliga bolag till ett värde av sammanlagt 100 miljarder som skett under senaste regeringsperioden egentligen borde räknas bort, eftersom det trots allt är en unik engångshändelse vars inkomster vi inte längre kan förlita oss på den dag alla statliga bolag är utsålda. Hade inte regeringen bekämpat statsskulden genom att sälja ut statliga bolag, så hade nedgångarna av statsskulden inte varit lika stora och uppgångarna hade varit betydligt högre. Statsskuldens utveckling hade alltså sett ännu sämre ut och knappast varit imponerande.

Det är också viktigt att komma ihåg att när Reinfeldt eller Borg säger att vi klarat av krisen bättre än övriga Europa så har vi gjort det delvis tack vare ett tillskott på 100 miljarder från försäljningen av de statliga bolagen, vilket inte är en särskilt rättvis jämförelse eftersom de flesta andra länder i Europa antagligen inte sålt ut så många statliga bolag under samma period, troligtvis inga alls. Att vi trots dessa utförsäljningar klarat krisen sämre än övriga Europa enligt vissa källor, är högt anmärkningsvärt.

Hur man än vrider och vänder på det, så kommer man inte ifrån att utförsäljningen av de statliga bolagen gett oss en tillfällig ekonomisk fördel gentemot övriga Europa och därför måste man ta hänsyn till det vid alla jämförelser med övriga Europa – och även när man jämför med tidigare regeringar. Sedan finns det såklart många andra faktorer som man också borde ta hänsyn till, för att inte få den skeva bild av verkligheten som presenteras av såväl regeringen som av regeringsvänlig media. Ett exempel är den regeringsvänliga riksbanken som tack vare superlåga räntor lyckats mildra krisen tillfälligt och skjuter den framför sig istället. Många ekonomer förväntar sig en bostadskris när räntenivåerna höjs igen till lite högre nivåer och folk börjar få svårt att amortera av sina boendelån. Till och med riksbankschefen själv har uttryckt en oro för detta.


---

Nedan finns källor till de numrerade hakparenteserna. Några av källorna är bloggar som sammanställt siffror på ett lättöverskådligt sätt, men som i sin tur har källhänvisningar till varifrån de fått sina siffror.

1 Arbetslösheten en jämförelse med övriga Europa
2 Användbara siffror i valrörelsen
3 Sverige rutschar utför i välståndsligan
4 Sverige klarar krisen sämre
5 Ekonomifakta om stadsskulden

Av Tobias Jeppsson 16 sep 2010 13:28