Det är fint att vara svensk – och alla som vill ska kunna bli det

Den borgerliga alliansen har tagit många viktiga steg i rätt riktning för en bättre integrationspolitik. Regeringen har infört nystartsjobb, en jobb- och utvecklingsgaranti, ett SFI-lyft och öppnat för arbetskraftsinvandring. Samtidigt verkar man i just integrationspolitiken klämd mellan de rödgröna och Sverigedemokraterna.

Ett allvarligt problem är att man inte vågat utmana Sverigedemokraterna om begreppet svenskhet. Det verkar som att man har sett en motsättning mellan att hylla å ena sidan fri rörlighet och mångfald, och å andra sidan svenskhet och svenska normer. Men i själva verket finns ingen sådan motsättning. Tvärtom behöver varje land ett sammanhållande kitt för att människor ska kunna förstå varandra och mötas på lika villkor.

Många drar sig idag för att föra diskussioner kring vad som är svenskt, eftersom det innebär att något också är osvenskt, och att uppdelningen därför blir exkluderande. Frågan är varför man känner sådan olust inför att öppet tycka att vissa saker är osvenska? Det finns mycket som är osvenskt: diktaturer, censur, religiös extremism, politisk instabilitet, och sharialagar, för att nämna några exempel. Det som är viktigt är inte, som den politiska normen verkar tycka, att allt ska vara svenskt så att alla automatiskt är svenskar och omedelbart passar in i Sverige. Det viktiga är att alla kan bli svenskar, och att denna tillhörighet ses som något positivt och inte utesluter andra former av tillhörighet.

När det kommer till valrörelser och integrationen så arbetar de rödgröna oftast med budgivningspolitik. Man lovar satsningar och offentliga insatser för att lösa integrationens problem. Men detta är att lappa öppna sår med papper. Folkpartiets politik har varit av en annan natur. Man har insett att det är systemfel som gör att integrationen inte har lyckats.

För framtiden bör Folkpartiet och de övriga allianspartierna lyssna på den internationella forskningen kring integration som visar på att ökade satsningar inte nödvändigtvis har en positiv inverkan på integrationen, utan i flera fall till och med kan förvärra rådande problem. Forskaren Ruud Koopmans har visat hur den svenska välfärdsstaten har misslyckats med att skapa förutsättningar för en välfungerande integration. Hans generella slutsats är att alltför omfattande välfärdspolitik och satsningar i många fall leder till permanent utanförskap.


Sverige måste välja en diametralt motsatt riktning om vi ska förmå lösa problemen. Vi måste våga tro på människors potential – politikens viktigaste uppgift är att erbjuda verktyg för att människor ska kunna lyckas. Och som Koopmans visar bör dessa verktyg inte bestå av höga bidrag, utan snarare av goda möjligheter till utbildning och arbete. Det har även visats att länder som har framgångsrik integration har lyckats delvis för att de ställer högre krav på utlandsfödda som söker medborgarskap.

Folkpartiet har en viktig roll att på allvar arbeta fram en ny integrationspolitik för Sverige. För att lyckas med det bör vi ta hänsyn till att varje land behöver ett sammanhållande kitt, och att en del av denna sammanhållning, av logiska skäl, bör bygga på medborgarskapet. Medborgarskapet, i sin tur, måste hyllas och lyftas fram som något positivt. Överlag måste vi ställa högre, men enbart sakliga, krav på nya medborgare, samtidigt som möjligheterna för människor att nyttja sin potential stärks. Det är med en sådan politik man får ett samhälle som bygger på gemenskap och inte splittring.


Följ ungdomspartiledarnas debatt på Sourze här

Av Adam Cwejman 13 sep 2010 09:28