På väg till Mecka

Landvetter mitt på dan, Turkiet på kvällen. Jag har försökt läsa men kan inte koncentrera mig, musiken runt mig är studsig, ryckig, hoppig... turkisk. Jag är i Istanbul. Flygplatsen här är stor, gaterna har nummer från 200 men jag bekymrar mig inte än, det är 4-5 timmar tills jag ska checka in på gate 23.

Jag är trött och yrvaken för jag somnade på planet hit. Jag hamnade bredvid en nyfunnen vän från Landvetter som blev så glad att se mig igen men också beklagade sig mycket över att hon inte hade sett till mig mer i terminalen. Hon är väldigt flygrädd, men glad i kaka – hon fick det jag inte åt av flygplansmaten och tyckte att det var toppen. Den turen gick snabbt, på ett litet kick var jag i ett mycket varmare land.

Nu sitter jag med en flaska vatten, vaknar till och insuper atmosfären. Jag växlade 70 svenska och fick några turkiska mynt, det känns som jag blev lurad men kan inte räkna, skit samma... Affärerna ser ut att sälja gamla dockor och krimskrams och jag blev nyss bjuden på turkisk deligth med kokos på – fy tusan vad sött det var, jag undrar var min tandborste är. Jag är hungrig, ska ta nåt litet att äta.

Klockan är strax före 21, jag har nästan somnat över min bok, det vill gärna hända strax efter jag börjar vila ett öga och bara läsa med det andra. Åt en fiskburgare, mina växlade pengar räckte precis. Jag har hittat min gate nu. När jag gick dit funderade jag på de vitklädda. Först kom det sju stolta stora mörka män insvepta i lakan, och strax efter ett gäng till och det var speciellt en som jag tyckte hade fått till det extra snyggt, han hade liksom lakansnibbar runt halsen och så stod det upp som små vingar på ryggen, sött.

Nu vet jag var de kommer från, eller rättare sagt vart de ska – 166 stycken vitklädda på väg till Mecka. De ligger eller står i små klungor vända mot Mecka och ber. Klart att jag måste ta kort och klart en av gubbarna kommer fram och pratar... han frågar varför jag tar kort och det kommer en till och en till och de vill till slut alla posera och hjälpa mig att fota…

Min gate är inte öppen så jag slår mig ner mitt ibland de vitklädda och skriver, de pratar, skojar och ler och pekar: "titta nu ber de där, titta nu ber de". Hade de pratat bättre engelska skulle jag försökt ta reda på systemet i det hela, nu vet jag bara vilket håll Mecka är, för det är dit alla står vända när de ber, först stående och sedan alldeles hopknycklade på knä på en liten plastmatta. De säger tack till mig och en äldre man pratar högt till hela gruppen om mig och mitt intresse, att jag kommer från Norge, vet vart Mecka är och är på väg till Bangkok. Det kommer en och annan fram och tittar på mig och ler lite blygt, runda blida tanter med inte så jättefina tänder.

Alla, både kvinnor och män, verkar ha använt samma mönster eller virningsmetod att fästa tygskynket på kroppen. Några äldre män har grå eller lite smutsfärgat bruna, annars är det vitt som gäller. Det täcker hela kroppen ända ner till golvet och från min plats på golvet där jag sitter och skriver nu kan jag se att de även har byxor under. Just nu var det ett par gubbar som jagade varandra och en som plötsligt låg framstupa på golvet framför mig, han tog sig för pannan, fick hjälp av tre andra att resa sig och så bröt skrattet ut. Lite lågmält, men ändå, nu hade de kul. Kvinnorna sitter fint på rad som en skolklass med gummor och de har alla ljusblå scarfs knutna runt halsen, det syns på håll inte alls mycket skillnad på dem.

De kommer från Algeriet. En yngre kille kommer fram till mig för en liten intervju, han undrar om jag vill ha souvenirer. "Ja, tack så mycket". Jag tar kort för att visa hemma, "det är så snyggt med alla vitklädda" förklarar jag. Han vill veta om jag är intresserad för att jag är muslim, "är du norsk muslim?" undrar han. Jag berättar att jag är kristen men säger också att det är fint att se deras starka tro och att det måste kännas fint att vara en så stor grupp på väg till Mecka. Jag får gärna ta hans bild också säger han, ställer upp sig och smäller av sitt finaste leende mot mig. Vi säger trevlig resa och önskar varandra lycka till, de har börjat gå ombord på sitt plan och min gate öppnar nog strax…

Det är något visst med flygplatser, här kan man träffa på och få en pratstund med folk man aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars, små korta möten kan faktisk berika och lära. Eller i alla fall hålla en vaken…

Av Bente Wikman 27 aug 2010 12:57