Döden och jag

När jag var barn såg Döden inte ut som nu; då hade han svart huva och en lie i handen. Genom livet har han bytt skepnad, därför att den jag ser finns bara genom just mina filter, i min egen hjärna. Varje människas död är personlig och därför ser Döden ut på det sätt den som ser honom tänker sig honom.

Jag frågade honom en gång om detta med liemannen och han svarade så självklart att det var en vanlig bild av honom som andra människor lärt mig, eftersom jag som fyraåring inte hade redskapen att göra mig en egen bild.

Det enda vi vet absolut säkert är att vi ska dö. Det finns ingen undanflykt. Och ingen betvivlar att döden finns. Den sista dörren måste vi passera genom helt ensamma. Ingen kan följa oss, för även om många människor dör på samma gång är deras död ändå helt personlig. Vad som händer därefter och ifall det finns en Gud har vi människor däremot diskuterat sedan vi kom hit till vår planet.

Vi människor försöker tänka bort döden ur våra liv när vi är unga och friska men ändå går han där vid vår sida hela tiden. Du kan bli överkörd, du kan drunkna. Rädslan vi alla bär inom oss måste ignoreras för att vi ska kunna fungera. Sedan det funnits människor på jorden har de försökt lindra rädslan för utslocknandet men olika religioner och förställningar om ett liv efter detta.

Jag känner till en dikt av Oscar Stjerne, född 1873, som hävdar att kärlek är dödsskräck:

Min älskade, kolen glimma
på hällen i falnande glöd
och slukas i nästa timma,
av natt och mörker och död

Min kära, kom till mig, jag fryser,
jag rädes att slockna och dö.
Till liv som vi aldrig begärde,
likt gnistor slungas vi ut,
och rysa dock,
ångestförtärde,
att slockna i nästa minut

Och ångesten driver oss samman,
och pressar oss famn i famn,
den ångestskapande flamman,
den giva vi kärlekens namn

Ack, mer än en munter brasa,
en lusteld som flammar så glatt,
är kärleken innerst vår fasa
för slocknandets eviga natt

Och ångesten driver oss samman,
och pressar oss famn i famn,
den ångestskapande flamman,
den giva vi kärlekens namn

Vid vilja ej stoppas i kistor
och varda till jord och stoft,
vi vilja ej slockna som gnistor,
vi drucko dock livets doft.

Men mycket tidigt insåg vi vad insikten om döden gör med oss människor. Redan Predikaren i Bibeln inser problemet när man bara finns här så kort stund:

Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. Inträffar något varom man ville säga: Se, detta är nytt, så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

En litterär strömning som växte fram efter andra världskriget skapade skribenter som Samuel Becket, för att bara nämna någon som de flesta av oss känner till:

"Kvinnan föder gränsle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen."
/Pozzo, I väntan på Godot

Becket är inte olik Predikaren. Svenska poeter tog sig också an döden i poesin under förra seklet. Per Lagerkwist hade ett komplicerat förhållande till döden – han visste inte säkert vad han skulle tro. Helt logiskt kallar han därför en diktsamling "I stället för tro". Jag tycker hans vackraste dikt om döden är denna:

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Men Johan Olof Wallin, som föddes redan 1779, skrev på samma tema i till exempel den långa mästerliga dikten "Dödens ängel". Jag ger bara ett kort exempel:

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar ...
Men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

Härom natten vaknade jag igen av hans lätta puff emot sänggaveln. Jag satte mig upp. Det är mest hans mörka lugna men frågande ögon jag kan se; i övrigt är han konturlös och helt utan ålder.
– Vad vill du, undrade jag.
Han svarade i den stilla, nästan viskande ton som han alltid har:
– Det var du som önskade hit mig. Du har levt så nära mig de senaste åren.
– Du menar alla de som dött runt mig?
– Nej, de har haft sin egen död, replikerade han, den kan du aldrig uppleva. Du förbereder dig nog för din egen.
– Men Rolf?
– Han har sin död han med. Den kan du heller inte dela. Det är bara du och jag till slut. Det är jag som sitter på din sängkant när du går över gränsen och de dina anser dig borta. Mitt lugn ska du somna i.
– Och sedan?
– Jag är en naturkraft likt vattnet och elden och inget orakel för människorna och vet ingenting om resten. Man försöker fråga ut mig, kasta ut mig, leva som om jag inte fanns men ändå är jag så enkel att förstå. Jag är ju inte någonting ont eller farligt utan ska ge den trötte ro tillbaka i alltet .
– Du hör ju till dem som ibland har sökt mig frivilligt. Det händer när någon är gammal och mätt av dagar att de välkomnar mig.
Jag vågar kommentera:
– Du svarar som ett eko.
Han är lika oföränderlig.
– Jag har inga egna tankar utan kastar tillbaka dina egna, viskar den lugna rösten.
– Gå nu är du snäll, jag är så trött.
Jag märkte inte ens när han reste sig men hörde hans sista viskning:
– Kom ihåg mig. Vi möts igen.

Av Sunny Börjesson 09 aug 2010 10:28